jag hittar inte soundstreams "dance with me" på youtube men vi kan börja med att lyssna på a-sidan på samma skiva istället, den är också bra

Freud kanske skulle säga att den känsla av att befinna mig långt ifrån centrum, som jag ofta upplevde när jag var yngre, i hög grad påverkar mina livsval i vuxen ålder. Kanske har min kärlek till några få kvadratmeter – ett betonggolv två våningar upp i ett gammalt kraftverk strax norr om Ostbahnhof i Berlin – en hel del med detta att göra: en längtan efter att få vara med där det händer.

Förra söndagen stod jag på på det stället igen, samma kvadratmeter, för första gången sedan augusti. Hjärtat i den stora kropp som är house av idag. Några få kvadratmeter där Det Händer. Det luktade som vanligt. Jag kände igen många stjärnor som jag brukat se där varje söndag. Tänk vad jag var glad.

När jag bodde i Berlin kom jag tillslut till en punkt då jag, en aning blasé, stod på Panormabar en söndag och tänkte, ”jaha och så ska dom spela ’Dance with me’ nu, jaja”. Men i söndags, åhhh –

Under hösten har jag ofta lyssnat på just ”Dance with me” och lite sorgset tänkt på den där alldeles särskilda kraften av att festen är en enhet, glääääääädjen. Dricka lite Club Mate. Dance dance, dance dance with me . . . dance dance, dance dance with me. Jag minns nån gång i mars, när Soundstream spelade första Sonntagspasset från tolv och det luktade vår utanför och man inte visste var Panoramabar slutade och basgången började, det var samma sak, hela rummet var samma sak. Dagsljuset utanför.

Freud kanske skulle säga att det är min känsla av att behöva UPPNÅ saker i vardagen, som gör att jag upplever det som en sådan befrielse att dansa. Framför det där dj-båset (av alla världens dj-bås är det något särskilt med just det där) två våningar upp i det gamla kraftverket, behöver jag inte prestera någonting. Det enda jag behöver göra är att stå där, lyssna på musiken – och dansa. Det är allt, sen är det färdigt.

Jag tycker att det är så himla himla vackert, och så svårt att förklara. Eller jag vill inte förklara heller, jag vill att det ska få vara som det är, obeskrivet och rent. Just låten ”Dance with me” säger dock mer om det där stället än något annat jag vet.

så ligger det till

Huden känns omedelbart mjuk och silkeslen. Den är förfinad och återfår lyster samt en jämnare ton. Allt liv är beroende av en noggrann balans av mineraler och din hy är inget undantag. Tänk vad härligt att bara få vara hemma, en alldeles vanlig tisdag. En alldeles vanlig tisdag - krypa ihop i soffan. Samtidigt sker en utveckling av nya hudceller. Mineraler spelar en viktig roll vid återställandet av din hys fuktbalans. Huden känns omedelbart mjuk och silkeslen. Tänk att få mysa med mineraler. Upplev fruktkicken från saftiga frukter. Fruktkick och mys - med dofter av nektarin och ingefära, ingefära och nektarin. Bara vara hemma, frukt, mineraler, utveckla nya hudceller. Mixa och lek - forma din egna personliga stil, mineraler och nektarin. Sammetslent resultat, leva livet fullt ut, varenda sekund, och aldrig ta någonting för givet. Visa upp dina favoriter som konstverk, mineraler, nektariner, saftiga frukter. Lyster samt en jämnare ton, kanske är det dess ursprung i den exklusiva hudvården som gör att man upplever en känsla av lyx - enbart vid tanken. Med åren slackar hyn och behöver extra shots av frukt. Ingefära, sammetslent resultat. Det kan man ersätta med olja från en växt. Om växten är ekologiskt odlad räknas oljan som ekologisk eller just naturlig. Lägg platsfolie över. De livsviktiga oljorna i plantan hjälper till att stimulera kollagensyntesen för att göra din hud mjukare och öka strålglansen. Strålglans är en livsviktig olja, den kan man ersätta med en ekologiskt odlad växt, leva livet fullt ut, varje minut. Din hy återföds - strålande och smidig. Resultatet blir en hud med mindre linjer och rynkor, huden upplevs mjuk samt får en jämnare hudton, återställer balansen i huden, ger en klarare och jämnare hudfärg. Huden arbetar själv. Huden återskapar optimal balans i huden huden huden huden har djupt återfuktande och vårdande egenskaper. Kanske är det hudens ursprung i den exklusiva hudvården som gör att man upplever en känsla av hud - enbart vid tanken. Lägg plastfolie över.

replik angående kommentarerna till förra inlägget

Fredrik och David: Jag känner att den affekterade och (medvetet/ansträngt) svepande tonen i förra inlägget inte var era sakliga kommentarer värdig. Om jag ska försöka vara saklig tillbaka (istället för att bara ägna mig åt att, mer eller mindre för nöjes skull, slåss mot mina personliga väderkvarnar) skulle jag dock vilja säga följande:

Varför skall inte popmusik och skrivande om popmusik tas på vad David kallar "lite för stort allvar"? Just detta att de som "skriver om musik emellanåt" inte tar sitt uppdrag på något som helst allvar upplever jag som själva kärnan i problemet. Varför är det så? Är popmusiken alltså inte värd att ta på allvar? Varför? Vidare skriver David att skrivande om popmusik inte är en "livsstil". Förutsätter alltså det faktum att man tar sitt yrke på "allvar" att det dessutom är en "livsstil"? Personligen pluggar jag till jurist. Det är inte heller någon "livsstil". Icke desto mindre kan man väl givetvis kräva av landets jurister (sjuksköterskor, bussförare, popskribenter) att de tar sina yrken på "allvar"?

Man kan jämföra popkritiken med litteraturkritiken. Det är en absurd tanke att en litteraturkritiker inte skulle ta litteratur på "allvar" utan istället se det som någon form av Kul Grej - "vi som skriver om litteratur emellanåt". En sådan inställning vore givetvis att förminska litteraturen. Varför popmusiken inte skulle vara värdig en allvarligt syftad kritik är svårt att förstå. Lek med tanken på att exempelvis (min favorit) Leif Zern skulle ägna en hel artikel åt att (istället för att beskriva och analysera exempelvis en pjäs eller roman) berätta om när han frågade chans. Detta kommer givetvis inte att hända. Inom popkritiken är detta beteende dock fullständigt accepterat - snarast är det legio.

Likaså saknar svensk popkritik VARJE form av teoretisk medvetenhet eller ens tillstymmelse till kritisk analys. I ALLA mainstream-medier bedrivs istället ett totalt meningslöst pladder om huruvida skribenten "gillar" en låt/skiva/spelning eller inte. Ofta är det dessutom för varje person som någorlunda regelbundet tar del av dessa medier synnerligen förutsägbart vad som kommer att "gillas". Den här låten är jättebra. Den här sångaren är så häftig. Basshunter är jättedålig. Att förklara VARFÖR så skulle vara fallet är en svårare uppgift, som tyvärr ignoreras TOTALT. Att bedriva en KRITISK ANALYS - vilket gällande andra konstformer på ett alldeles självklart sätt är kulturjournaliskens själva uppgift - är möjligen än svårare. Själv har jag vad jag minns ALDRIG läst vad man kan kalla kritisk analys av popmusik i någon av de medier jag nämnde i det tidigare inlägget. Popkritiken blir en aktivitet som verkar vara riktad till barn. Skribenterna verkar fullständigt sakna varje ambition och kommer undan med att stapla klyschor på ett sätt som jag tycker är häpnadsväckande. Och som vore fullständigt oacceptabelt inom exempelvis litteraturkritiken.

Så till själva listan: Fredrik har nog rätt i att det främst är cross-over-hits som hamnar på listan, vilket säkert beror på att (alltför) många olika människor hjälpts åt att göra listan. Dock är det även så att listan bidrar till en berättelse om vad som är "bra musik" som givetvis är ideologisk. Den representerar en förhärskande smak som är oändligt förutsägbar. Jag VET hur listan kommer att se ut innan jag har tagit del av den. Trots att jag inte alls lyssnar särskilt mycket på den typ av musik som listan hittills består av har jag hört ALLA låtar på listan och läst om ALLA band som förekommer och blivit itudad att just DESSA band är bra. Berättelsen finns redan, den är ett led i en historieskrivning om bra pop som är så sjukt förutsägbar. Om det nu är så att det varit för många kockar vid sopplagandet har det dessutom varit precis samma typ av kockar. Det KAN inte vara så att TRE av dom hundra bästa låtarna gjorts av bandet Phoenix (eventuellt kommer det dyka upp flera, för att inte tala om hur många låtar av Håkan Hellström som antagligen kommer dyka upp framöver eftersom till och med hans typ topp tre sämsta låt "Magiskt men tragsikt" redan varit med). Att TRE låtar med Phoenix redan varit med betyder bara en sak: Dom som har gjort listan har samma syn på pop, en syn som säger att Phoenix är bra. Detta innebär också att annan musik, och andra berättelser om nollnolltalets pop, ignoreras och marginaliseras. Hade en annan typ av popkonsumenter gjort listan hade kanske Carl Craig dykt upp på tre ställen. Då hade åtminstone följande inträffat: Vi hade fått ta del av en berättelse som inte enbart likt en maskin reproducerar en redan existerande kanon. I nuläget framstår listan som oerhört ytlig.

Varför var nittiotalets skribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? Förlåt men detta med popkritik är faktiskt inte särskilt svårt, det gäller bara att lyssna på lite låtar och tänka efter lite. Är dagens litteraturskribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? David verkar mena att det inte är ett krav på en popskribent att denne skall vara intresserad av / kunnig inom musik. Istället handlar det om att "skiva om musik emellanåt".

Vidare tycker jag att det är märkligt att pådyvla mig åsikten om att ett popinstresse skulle vara en "livsstil". Tvärtom tycker jag att nollnolltalet-listan är just en lysande representant för allt som är fel med att se popmusik som en "livsstil". Detta främst eftersom det står så väldigt lite om just musik i texterna på listan. Och desto mer om exempelivs kläder och personliga upplevelser. Säga vad man vill om exempelvis residentadvisor.net, men i jämförelse med nollnolltalet.se behandlas musik betydligt mindre som "livsstil" i förstnämnda forum. Jag tycker att det är en märklig argumentationslinje att sätta likhetstecken mellan kunskap/passion och attityd/livsstil. Istället tycker jag att dessa begrepp i nu aktuellt avseende utgör varandras motsatser, medan ytlighet/fokus på skribetentens egen person snarare hänger ihop med livsstil och attityd. Jämför exempelvis tidningen Nutida Musik med tidningen Bon. Nutida Musik handlar om MUSIK. Bon handlar om livsstil. Jag menar att nollnolltalet.se i detta avseende kan beskrivas som en kusin till Bon.


Detta är också vad jag menar med begreppet "indiekillar". Detta har inget att göra med vad som är /inte är "indiepop" (i ordets ursprungliga betydelse). Istället representerar dessa personer just detta som jag stör mig på: Människor som är lite semi-intresserade av musik, totalt omedvetna om estetisk teoribildning men tror sig kunna en massa, och menar att dom har en medveten smak bara för att dom har läst om the Mary Onettes (eller vad dom nu heter) i DN. Och att det är dessa killar som BESTÄMMER vilken musik som skall anses vara bra. År 2007 gillade alla dessa killar plötsligt Burial jävligt hårt, trots att dom överhuvudtaget inte lyssnar på vare sig dubstep eller twostep eller d&b nånsin. Dom hade bara hört att det var bra och skrev följaktligen litegrann om att Burial är "bra". Detta är ytligt! Sonic sätter 24 rockskrivor på sin årsbästalista för år 2007, ja och så Burial då, likt ett alibi.

David undrar varför det inte finns några 25-åriga Lennart Perssons. Med risk för att framstå som överdrivet självsäker skulle jag vilja påstå att jag känner flera stycken, och att jag dessutom själv kan beskrivas som så.

bitter nörd hetsar upp sig, eller ännu en arg insändare om den svenska musikjournalistiken

(indiekillar)

Med tilltagande frustration har jag följt nollnolltalet.se:s lista över dom hundra bästa låtarna från detta decennium, som snart är slut. Med frustration utslagen i full blom följer jag också musikbevakningen i Sveriges största indiepoptidning Dagens Nyheter. Jag tycker att popbevakningen i DN är fruktansvärt usel. Det skulle jag tycka även om det inte var DN (som man trots allt kan ha vissa förväntningar på) utan vilken liten landsortstidning som helst. Jag tycker att Johanna Paulsson ibland skriver vissa vettiga saker. ALLA andra skriver exakt såhär varje gång: Indiepop är intressant musik, musik vid sidan av skvalet, indiepop är tre män med små små jeans. Ibland skriver Fredrik Strage detsamma om så kallad ”hårdrock”. Varje dag används två tredjedelar av DN Kultur till att beskriva ett värdelöst svenskt indiepopband. Någon måste säga ifrån!

Andres Lokko, trots sina kommunistiska sympatier numera skribent på Sveriges största moderata indiepoptidning Svenska Dagbladet, verkar leva i illusionen om att tidningen Pop handlade om att promota svart musik i rocklandet Sverige. Jag fattar ingenting. Det här är vad som kom av tidningen Pop: Killar som vill lyssna på ”bra” musik, är vita och tänker att ”bra” musik är indiepop. Egentligen är dessa killar helt ointresserade av musik. Det enda dom är intresseade av är medier, dom skiter i musik. Andres Lokko har ägnat de senaste tre åren åt att dölja sina stora kunskapsbrister om dansmusik genom att skriva om någonting som han kallar ”fjorddisco”. Detta är nydisko från Norge, som troligen skulle få epitetet cosmic på exempelvis decks.de. Indiepopkillar tänker: Aha, ”fjorddisco”. Vem ställer Andres Lokko ansvarig för ”fjorddisco”-killen? INGEN! Andres Lokko beskriver Fuck Buttons nya album som ”stadiumtrance”. Alla killar ba, aha, ”stadiumtrance”. MEN FJORDDISCON DÅ? Andres Lokko ska hela tiden hålla på och relatera musiken han skriver om till den så kallade samtiden. (hmmmm vad BETYDER Fuck Buttons hösten 2009, hmmm) Det tycker jag att han borde sluta upp med. När hans (betydligt) mindre begåvade lärjungar sen ska göra samma sak på exempelvis nollnolltalet.se infinner sig samma känsla som när man läser en gammal uppsats från högstadiet: Det känns pinigt.

Nollnollalet-listan började starkt med en bortglömd Michael Jackson-låt på plats hundra. Jag tänkte, JA, detta kanske blir en lite annan historieskrivning än vad man kunnat förvänta sig av dessa indiekillar (av båda könen). Tidningen Pop, har jag för mig, brukade framhålla som motto att pophistorien ständigt måste skrivas om. Alla som skriver på Nollnolltalet.se verkar ha ätit tidningen Pop till frukost lunch och middag sedan dom var tre år gamla. Dock verkar det fullständigt saknas intresse av att revidera någon Pophistoria. Det enda det verkar finnas ett intresse av är att gissa vad Andres Lokko eventuellt gillade år 2003. Och sen skriva något kefft om det. När Black Storbe, Bloc Party, the Coral och Damien Rice dök upp efter varande borde jag ha gett upp.

Förutom nämnda Black Strobe har listan hittills tagit upp en (1) låt som eventuellt kan beskrivas som dansmusik (förstått i termer av house, techno, dubstep osv.) - en electropopsång med Felix da Housecat (jag kommer i detta sammanhang inte att beskriva Justices D.A.N.C.E. som dansmusik). Detta är självklart uselt. En musikjournalist (och i detta fall rör det sig om flera) som ignorerar all den techno som RENT OBJEKTIVT SETT varit den mest vitala popmusik som skapats detta årtionde kan liknas vid en sjuksköterska som injicerar bajs i sina patienter istället för medicin. Det finns bara en förklaring till ett sådant beteende: Man har ingen aning om vad man sysslar med. Sveriges just nu kanske mest hyllade musikskribent Fredrik Strage hade med inte mindre än TVÅ låtar med KENT på sin personliga lista. Ja, KENT! Alltså . . .

Dock har det varit några hiphop- och rnb-låtar med på listan hittills, så det har inte enbart varit p3-anthems och Antony & the Johnsons. Vid en jämförelse mellan texterna som handlar om hiphop och texterna som handlar om pop framträder indiekillens syn på popmusik på ett träffande sätt. Denna skillnad kan snabbt sammanfattas enligt följande: I texterna om hiphoplåtarna beskrivs musiken, i texterna om indiepoplåtarna beskrivs någonting helt annat, vanligtvis någonting ur skribentens vardag.

Längst i detta avseende går Margret Atladottir som inte med ett ord berör den låt hon skriver om (Rocky Dennis ”Maple leaves”) utan istället ägnar HELA sin text åt att berätta om när hon frågade chans på en kille år 1993. Dock är fenomenet genomgående. Susanne Cleasson skriver om Antony & the Johnsons ”Fistful of love” och ägnar större delen av texten åt att beskriva vilka solglasögon större delen av publiken på A & the J:s konsert i Dalhalla sommaren 2007 valde att bära. Samt vilka solglasögon hon själv bar. Gustav Gelin skriver om Broder Daniels ”When we were winning” och undviker i det längsta att berätta om något annat än hur mycket han själv och diverse medlemmar i bandet Broder Daniel haft för vana att dricka vid olika tidpunkter i livet. Listan skulle kunna göras mycket lång. Den bästa texten hittills på listan är enligt min mening David Djuphammars text om Mariah Careys ”We belong together”. Denna text handlar, hör och häpna, om själva LÅTEN.

Ledsen och besviken konstaterar jag att Nollnolltalet-listan lär oss tre saker:

1. Sveriges samlade musikjournalistkår har sjukt dåligt koll på musik. Trots att detta är det ENDA en musikjournalist måste hålla koll på.
2. Indiepop är musikstil som är omöjlig att beskriva. Man måste istället välja att skriva om något helt annat, exempelvis solglasögon.
3. Allt detta är, något oförskyllt men ändå, Andres Lokkos fel .

Personligen hoppas jag på att musik snart ska bli olidligt töntigt, så att folk som inte alls är intresserade av skiten slutar upp med att skaffa sig musikjournalistiska ambitioner. Alternativt att folk som faktiskt är INTRESSERADE av MUSIK skriver lite mer. Istället för en massa jeppar som gått journalisthögskolan och ska berätta för mig vilken musik som är bra bara för att dom tycket det var fränt att gå på en Tough Alliance-konsert nån gång för länge sen.

Liksom, pleeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeease.

Det är tio år sen det sista numret av tidningen Pop kom ut. Det hade Bobby Gillespie på omslaget och innehöll en lista med de hundra bästa indiepoplåtarna. Jag upprepar: Detta var tio år sen.

något annat

Det enda jag gör på bloggen är att tycka, bla bla bla. Egentligen längtar jag efter en värld utan tyckande. Man skulle kunna tro att jag har hamnat i en livskris. Igår var jag väldigt trött (jag hade ägnat natten åt den svårslagna kombinationen house och techno) och valde därför att titta på tv. Det var debatt i Agenda mellan Tomas Östros och en man i hästsvans (just hästsvansen är det bästa med den mannen, jag tycker det är soft stil att ha hästsvans). Oavsett – jag kände såhär: ORKA. Jag hoppades att det skulle vara ett program om kaskelotter istället, men det var det ju inte.

Jag brukar inte ofta drabbas av syndromet ORKA. Jag har därför tänkt att min minskande attention span i själva verket är Facebooks fel. Tomheten efteråt, brukar dom som är beroende av saker prata om. Tomheten efter att man suttit ett tag med Facebook, det är just en sådan ”tomhet efteråt”. Apropos Facebook skrev min kompis Henrik (i sin tur apropos att två böcker om ”lycka” skrivna av nyliberala debattörer recencerades i DN samma dag) häromdagen som sin status att han ville ta dom (nyliberala debattörena alltså) i famnen och säga att dom duger som dom är. Det tycker jag var fint skrivet av Henrik. Detta är också vad jag menar med att jag inte pallar att tycka saker: jag vill hellre kramas och duga som jag är.

Trots allt loggade jag in på Facebook idag (eller jag gjorde det kanske tio gånger men jag HÄNGDE inte), och jag var nära att skriva något sarkastiskt och putslustigt (som min status) om Patrik Forshages text om Glasvegas låt Geraldine, som idag publicerades på nollnolltalet.se. I den texten upprepar Forshage en mycket stor mängd rockjournalistiska klyschor, eller alltså han upprepar alla. (Exempel: ”Det finns inte tillstymmelse till ironi eller distans någonstans hos Glasvegas. Skulle man till exempel anklagande påminna dem om att både musik och stil lånat en aning från i tur och ordning Phil Spector, Lou Reed, Joe Strummer och bröderna Reid får man bara ett snett leende och en obstinat men kärleksfull »Be My Baby« till svar”. Jag hade tänkt skriva att jag enligt mina beräkningar redan hade läst den texten ungefär tretusen miljarder gånger. Det har jag ju. Men vadå ORKA.

Att duga som man är, det är ju verkligen en toppengrej. Att det är omöjligt att skriva en sån mening utan att låta ironisk är väl om något ett symtom på något sorgligt. Om mitt namn var Nina Björk hade jag skrivit att det är en politisk handling att anse att saker duger som dom är. Men jag blir så himla trött på att jag alltid måste göra en politisk twist på all skit jag skriver här på bloggen, för att legitimera inlägget för mig själv. Kanske ska jag därför låta bli denna gång. Puss och kram är kanske ett bättre avslut, men det låter ju också ironiskt. Hemskt synd, det.

fåglar och valar

Jag youtubar klipp på blåvalar. När jag var liten var jag väldigt intresserad av vilda djur. Det är ett intresse som börjar komma tillbaka. Under en månad tidigare i höst hade jag en kompis uppstoppade and i fönstret, vaktade den under tiden min kompis hyrde ut sin lägenhet. Nu saknar jag anden och funderar på att skaffa ett eget uppstoppat djur, helst en fågel. Jag vet inte var denna längtan efter ett uppstoppat djur kommer ifrån, fast jag har försökt fundera ut det. Det har varit mycket naturen på bloggen nu på senaste. Bloggen är en avspegling av mina intressen. Idag blåste det in ett lönnlöv genom mitt öppna fönster när jag vädrade. Hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv. Hur hastigt blir lönnarna gula, som lysa vår vandring i parken (att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken). Symboliskt löv, lönnlövet. Stadsparken är alldeles gul. Den matchar himlen som är grå, marken som är brun och Fyrisån som ser iskall ut. Tänk om jag hade haft ett par ”rejäla gummistövlar”. Då hade jag kunnat stövla. Blåvalen är det största djur som funnits på jorden. Information från youtubande: Vissa av blåvalens ådror är så stora att man skulle kunna simma i dom. Då hade man blivit röd av blåvalsblod. Kanske har blåvalens blod en annan färg. Blåvalar är ensamma djur. Dom seglar runt under ytan, en och en, korsar världshaven i jakt på plankton. Ibland ylar dom till varandra i djupen. På en dag äter dom typ fyrtio miljoner plankton. För ett år sen var jag i Tokyo. Utanför naturhistoriska museet där fanns en skulptur av en blåval i naturlig storlek. Jag stod en stund och gapade.

jaha

Det finns tillfällen i livet då jag lyssnar på Bruce Springsteens album Nebraska. Man kan säga att jag använder det albumet som en filt – ett skydd mot höstens första regn. Jag har en förväntan på att tillvaron ska vara fin och god, och livet någonting vackert, men så är det ju inte.

Eftersom mina cd-skivor numera är nedpackade i lådor hemma hos mina föräldrar lyssnar jag kanske på Nebraska via musiktjänsten Spotify, och sen mitt i är det reklam för något som heter ”Singalo” som är en ”dejtingsite” där man kan ”beskriva sina singelvänner”. Så att dom jävlarna slipper vara singlar längre. Livet är en strid, lilla Madicken. Jag gör så gott jag kan.

Jag försöker kämpa för det goda och det sköna, fast det är så svårt. För att få tröst vänder jag mig ibland till albumet Nebraska. Det finns en ömhet i musiken på den skivan, samtidigt som den är ödesmättad och på gränsen till sammanbrott. Singalo-reklamen är ett hårt slag i ansiktet på varje form av ömhet.

Jag gör verkligen så gott jag kan.

Jag blir så himla ledsen. Man kanske tar en promenad genom ett eftermiddagssoligt Uppsala, och det är höst och mycket vackert. Men på Stora Torget har dataföretaget Dell byggt en enorm reklampelare av stålbalkar och vit plast. Varje gång jag ser den så dör jag litegrann. Den reklampelaren har till enda (enda) uppgift att rasera mitt sista hopp om en bättre värld.

Det händer att jag går till min bokhylla och tar fram Strindbergs Ett Drömspel. Jag öppnar boken, läser – och drömmer om hur jag förstör Dells reklampelare, att jag klottrar ner den och skriver:

Hör oss!
Hör hur vi sucka!
Jorden är icke ren!
Livet är icke gott!
Människorna är icke onda,
icke goda heller!
De leva som de kunna,
en dag om sänder!
Stoftets söner i stoft vandra,
av stoftet födda
till stoft varda de!
Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Jag tänker på begreppet värdighet. Inte värdighet som i stolthet och högburet huvud, utan om den värdighet som ligger i att vara människa. I att kunna tänka och så vidare. En radioreklam för en dejtingsite där man kan ”beskriva sina singelvänner” är inte VÄRDIG. Den är en moralisk gyttjepöl.

Jag tycker att man har en rätt att förvänta sig mer av livet än radioreklam. Eller nej kanske inte en rätt att förvänta sig, men en MÖJLIGHET att göra det. Att sikta lite högre än till radioreklamen.

Jag tar saker personligt. Tänk så mycket bra musik det finns. Kanske vill man lyssna på lite bra musik. Kanske slår man, oförberedd på vad som komma skall, på radiokanalen p3 i hopp om att få höra något av den senaste popen. Att lyssna på p3 är dock en dartpil i mitt ömma hjärta. Dom FÖRSÖKER ju inte. Dom spelar låtar som dom inte gillar, spelar vad dom tror att lyssnarna vill höra, kokar ner någonting vackert till en fadd buljong där det ENDA som återstår är en ledbruten och svältande minsta gemensamma nämnare. Tänk på tidningen Aftonbladet. Det finns en förväntan som säger att jag skulle kunna tänka mig att KÖPA tidningen Aftonbladet. Att se Aftonbladets framsida varje dag är att varje dag få ett litet slag i magen.

Jag är förstås medveten om att många läsare kommer att uppfatta detta inlägg som elitistiskt koketteri (alternativt översentimental patetik). Det kan jag leva med.

Dock tycker jag om att uttrycka mig drastiskt. En strävan efter en minsta gemensamma nämnare tillåter inte att man uttrycker sig drastiskt. Därför vill jag utrycka mig drastiskt.

En strävan efter den minsta gemensamma nämnaren tillåter inte att man använder stora uttryck som ”människolivet”. Inte heller tillåter formatet ”blogg” detta. Därför vill jag använda stora uttryck som ”människolivet”.

I Mästaren Ma låter Willy Kyrklund Ma säga följande:

I en främmande stad bland bergen, o denna gata i en främmande stad! Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

Ensamheten har intet mått. Främlingskapet har ingen gräns. Vad har jag här att göra i en främmande stad?

Detta alltså apropos människolivet. Förhoppningsvis befinner vi oss nu på ett avstånd från dejtingsiten Singalos radioreklam som kan beskrivas som behörigt.

Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Om vi nu befinner oss i en främmande stad bland bergen (utan vingar), och jag påstår ju att vi gör just det, kan vi väl ändå FÖRSÖKA uppskatta det som ändå finns att uppskatta.

När jag tänker på detta tänker jag på blommor. Dom är så fina. Dom blommar på liksom, dom är fina för den sakens skull, omgivna av regn och storm och hagel. Tänk på en vitsippa. Tänk sen på en radioreklam för en dejtingsite där man kan beskriva sina singelvänner. I fönstret har jag två pelargoner. Dom FÖRSÖKER.

När jag känner mig slagen i magen av tidningen Aftonbladets existens tänker jag på sköra ting. Jag tänker på blommor och skör musik. Någon dikt som passar bäst att läsa tyst. Jag tänker att det finns en slags motståndsrörelse i detta. I det vackra och försiktiga och i det ömma och värdiga.

Världen är så brutal. Livet är icke gott. Ändå finns det vitsippor. Lite hoppfullt.

Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

i love your dark eyes yeah yeah

Jag har gjort en mix igen. Det är strictly vinyl, för så bör det vara. Mixen är ganska rak och okomplicerad, för så bör det också vara, tycker jag. Det kallas techno, har jag hört!

Tracklist:

Dj Wild – Roumaniaque [Love letters from Oslo]
Radio Slave – Koma Koma (Steve Lawler remix) [Rekids]
Seth Troxler – Panic, Stop, Repeat [Spectral Sound]
Mikael Stavöstrand feat. Katou – Dark Eyes (Brothers’ Vibe remix) [Lick my deck]
Unknown – B [Horizontal Ground]
Jerome Sydenham – Jor-El [UK Promotions]
Kris Wadsworth – Mainline [Hypercolour]
Dan Andrei – Untitled 6 [Be Chosen]
Deep’a & Biri – Fragile ( youANDme EDIT) [RC]
Lemon Popsicle – Bistra (Andy Chatterley mix) [Alive]

Ladda ner mixen här

litegrann om en låt: håkan hellström - nu kan du få mig så lätt

Ni vet det där klippet med Siewert Öholm och debatten om hårdrocksbandet W.A.S.P? Hur deras musik förmodades få svenska mellanstadiekids att släppa allt för att istället ägna sig åt att ”knulla som en best”. Det är roligt. Det allra roligaste är eventuellt hur företrädaren för tidningen OKEJ låtsas vara helt ovetande om att W.A.S.P. skulle stå för We Are Satans People och istället menar att det ”betyder geting”. Men hursomhelst – vad dumma dom var som trodde att hårdrock skulle förstöra oss. Är väl den allmänna åsikten numera.

Själv har jag aldrig lyssnat på W.A.S.P. men min lillasyster gillar (/gillade) dom. Jag gillar gangsterrap, även om jag inte lyssnar så mycket på det numera. Gangsterrap (älskar hur det låter på svenska!) är också en form av musik som rört upp känslor och ansetts förstöra ungdomen. En gång skrev jag uppsats i litteraturvetenskap om NWA. Jag älskar NWA. Typ när dom rappar såna här saker:

When me and my posse stepped in the house
All the punk-ass niggaz start breakin out
Cause you know, they know whassup
So we started lookin for the bitches with the big butts
Like her, but she keep cryin
"I got a boyfriend" bitch stop lyin
Dumb-ass hooker ain't nuttin but a dyke
Suddenly I see, some niggaz that I don't like
Walked over to em, and said, "Whassup?"
The first nigga that I saw, hit em in the jaw
Ren started stompin em, and so did E

Jag tycker att detta är ”kul”. Det är lätt att ha distans till det där. Det ligger så långt ifrån mig själv, det är totalt ofarligt, precis som när W.A.S.P. sjunger om att slakta getter och slåss, eller vad det nu kan vara dom sjunger om. Detta som bakgrund till det egentliga ämnet.

Jag var sjutton år när Håkan Hellströms debutalbum Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes. Nu är jag själv lika gammal som Hellström var då. Jag minns första gången jag hörde första singeln, albumets titelspår, på radion. Jag var inte så knäckt, jag trodde att det var Joakim Hillsons (du är så vacker utan spackel/att du inte kan förstå) nya låt. Senare ändrade jag mig.

Det var speciellt för mig att lyssna på exemplevis låten ”Vi två, sjutton år” när jag själv var sjutton år. På den tiden betydde musikens texter mycket för mig. Håkan Hellström var den första artist jag lyssnade på som sjöng om mitt eget liv (ansåg jag) på ett mer direkt sätt, i min egen samtid. Exempelvis Morrissey sjöng om någon jag kunde se upp till eller identifiera mig med, men inte just om mig.

Jag gillar fortfarande Håkan, särskilt den tredje skivan, som jag tycker är hans bästa. Oavsett detta tror jag att det är riktigt att säga att Håkan Hellström har präglat mig. Jag har i någon mån förändrats som människa av att lyssna på den där första skivan om och om igen, i en så kallat känslig ålder dessutom. Det har antagligen att göra med identifikation.

Jag har lyssnat på första skivan igen nu. Särskilt har jag lyssnat på spår nummer fyra, som bär titeln ”Nu kan du få mig så lätt”.

När jag lyssnar på den låten kommer jag direkt in i den stämning som den alltid har förmedlat till mig: Festen är slut, man ser saker i sitt rätta ljus och för vad de är, allt känns snöpligt och torftigt. ”Vinden håller tal / på en hamburgerbar” och man känner en längtan efter en gemenskap som man inte förstår var den finns. Jag tänker på när jag bodde i Mora, på den tiden jag inte tyckte att det var kul att gå på fest, att jag kände mig utanför osv. Det verkar som att det alltid är höst eller vinter i dessa minnen, att jag cyklar genom mörkret påväg hem.

Detta är en stämning som jag känner mig hemma i. Poängen här är att jag inte är säker på huruvida ”Nu kan du få mig så lätt” är hönan eller ägget i detta. Jag vill åtminstone inte utesluta att det faktiskt kan vara så att låten är hönan. Och att – för att för skojs skull uttrycka mig överdrivet drastiskt – hela min tonårstid är ägget.

Saken är, som sagt, att jag tänkt att denna låt i någon mån handlar om MIG medan Ice Cubes rappande om ”dumb ass hooker ain’t nothing but a dyke” alltid har handlat om några andra människor, seriefigurer i ett Compton som jag nästan inte vet om det finns på riktigt eller om det bara är en legend.

De senaste veckorna har jag, när jag behöver en liten paus från housen, lyssnat mycket på the Dream. The Dream kan fungera som exempel för att illustrera vad jag försöker säga. The Dream skulle aldrig få för sig att sjunga om en vind som håller tal vid en hamburgerbar. Istället sjunger han om att han är jävligt framgångsrik i allmänhet, och sjukt grym på att ligga i synnerhet.

Håkan Hellström:

Men jag våga aldrig hålla din hand
vi är inte såna
som i slutet får varann

The Dream:

She's telling all her homies
I'm the real deal
Everytime she leave the crib
Shawty be coming right back
She talkin' dirty all up in my ear
And I'm gonna' put this dog right on her kitty cat

Håkan Hellström:

Det var så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något
hoppats på något
hoppats på något

The Dream:

I love it when she put them pretty lips on me
Purple kisses, purple kisses
She kiss me from my head, down to my feet
Purple kisses, purple kisses
She got that MAC on her lips when she doin' it to me
Purple kisses, purple kisses

För mig har det varit naturligt att tänka i banor som: jag våga aldrig hålla din hand. Tänk om jag hade lyssnat på the Dream istället när jag var sjutton. Kanske hade det varit bättre för mig.

När jag lyssnar på ”Nu kan du få mig så lätt” kan jag göra det av nostalgiska skäl. Men det är inte bara av nostalgiska skäl. ”Nu kan du få mig så lätt” har påverkat min självbild. Jag har identifierat mig med den och tänkt att den självbild som förmedlas i den låten är rätt, att det är den självbilden som är ”jag”. Kanske hade jag varit en mer osympatisk person om jag istället identifierat mig hårt med en låt som handlade om att en tjej anser att jag är ”the real deal”. Då hade jag åtminstone haft det att jobba med nu.

Siewert Öholm orade sig för att hårdrocken skulle göra barn till bestar, men vem vill vara en best? Det är ju bara på skoj. Håkan Hellström är mer subtil än så. Han erbjuder identifikation i livet, inte någon eskapism eller något ”häftigt”. Kids beware! Inga tv-debatter kan hjälpa oss nu.

ytterligare argument för poängen i förra inlägget

vi vantrivs i kulturen

På morgonen läser jag tidningen, vilket jag borde sluta med. Det här kan man utsättas för när man läser tidningen: Publicering av en enkät där någon berättar att han eller hon ska rösta på något som tydligen kallas "Alliansen". (Förresten, vad socialministern skrev på DN debatt i veckan pallar jag inte att beröra en gång till.) När man läser tidningen kan det också hända att man får läsa en jättelång artikel om Killingängets "skaparprocess". Först i Filter. Ett par veckor senare står exakt samma artikel i DN. En vecka senare har Svd gjort en egen layout på typ exakt samma text. (En liten önskan: Att kvoten för artiklar om manliga kompisgängs "skaparprocesser" nu är fylld för resten av decenniet) Jag skulle kunna välja att låta bli att läsa. Ännu har jag inte den styrkan, dock. Jag jobbar på det.

Ibland är det reklambilagor i dagstidningar. Dessa brukar jag förstås slänga. Häromveckan var det nån reklambilaga för Pressbyrån, som innehöll artiklar om medier i allmänhet. Och ja, självklart var jag svag nog att LÄSA den. Det var en lång artikel om svensk magasinhistoria. Där stod det bland annat att tidningen Pop "tog popmusiken på allvar". Jag ba, ojojoj här fick jag lära mig nåt nytt, den här historien har minsann aldrig berättats förr. Döda mig. En fördel med Sovjetunionen var att där inte fanns några "magasin" och, vilket är viktigare, inga artiklar som berättar att ett "magasin" tog "popmusiken på allvar" och att detta - i sig - var något alldeles storartat och speciellt. (En till liten önskan förresten: att kvoten för beskrivningen "en svensk Vanity Fair" är fylld för åtminstone det närmsta decenniet.)

Det var en fin essä om valar i svenskan för några veckor sen. Den var det säkert ingen som läste ändå. Häromdagen skrev DN litegrann om en gummibåt med soppatorsk som drev runt utanför Italiens kust, medan de 78 afrikanska båtflyktingar som fanns på båten en efter en mötte döden i solskenet på ett glittrande medelhav. Fem stycken överlevde (de drack urin) och kommer att bötfällas i Italien innan de skickas tillbaka till ett "Afrika" där de inte äger något alls. Många båtar hade passerat den drivande gummibåten, men det var ingen som stannade.

(Eller ok jag kan väl slå in en öppen dörr och i detta sammanhang trots allt citera socialministern: "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand." Jävla cp.)

Så ---- ja pust och stön. Jag har varit i skogen, på ett ställe som heter Norra Garberg, och tittat på hösten. Samt plockat trattkantareller. Det var mycket vackert i skogen, och nästan alldeles tyst. Detta hjälper förstås inte båtflyktingarna ett dugg.

därför att jag har sanningen och rättvisan på min sida

Jag tycker som sagt att det är ganska kul i skolan för tillfället. Jag pluggar straffrätt. När man håller på med straffrätt gäller det – kanske i större utsträckning än gällande någon annan aktivitet – att ifrågasätta vad man sysslar med. Såhär skriver min kursföreståndare apropos detta:

”När man tillämpar ett system, vars enda uppgift är att tillfoga andra människor någon form av lidande, blir det viktigt att systemet bärs upp av skäl som i något avseende går att rättfärdiga samt att skälen är sammanhängande och begripliga.”

Detta är alltså vad jag försöker lära mig: att tillfoga andra människor någon form av lidande. Systematiskt dessutom. Det är svårt med straffrätt.

Ofta är skälen till att man tillfogar andra människor lidande vare sig rättfärdiga eller begripliga. Inom ramen för straffrättssystemet gäller detta framförallt det faktum att återfall i brott är en försvårade omständighet samt det på alla sätt märkliga institutet ”artbrott”. Ibland är skälen begripliga och logiskt sett även rättfärdiga. Även det begripliga och ”rättfärdiga” lidandet är dock förstås problematiskt.

Straffrätt innebär moralisk kommunikation. Denna är till sin natur ensidig. Vissa människor kommunicerar en vedertagen moral och andra förväntas ta till sig denna moral. Vem som sitter på vilken sida bestäms av faktorer som i flera avseenden kan beskrivas som slumpmässiga.

Straffrätt bygger på en motsatsställning mellan ”rätt” och ”fel”. Världen består inte av motsatser. Saker har istället en tendens att vara både rätt och fel samtidigt. Några hänsyn till detta tas inte i straffrätten. I en av mina kursböcker citeras Henry Fielding:

“There are a set of religious, or rather moral writers, who teach that virtue is the certain road to happiness, and vice to misery, in this world. A very wholesome and comfortable doctrine, and to which we have but one objection, namely that it is not true.”

Den bästa konstnärliga skildringen av straffrätten som jag känner till är klippet nedan, taget ur Fanny och Alexander. Jan Malmsjö i rollen av biskopen kan här sägas representera straffrätten:



Man kan fråga sig varför man vill hålla på med detta. Varför man vill vara Jan Malmsjö, som i klippet ovan gestaltar den otäcka biskopen i dennes kanske allra otäckaste skepnad. Jag håller på och funderar på det. Min förhoppning och min utgångspunkt är ändå att en kunskap om systemet är en förutsättning för möjligheten till en ödmjuk användning av detsamma.

lördagkväll i den eviga ungdomens stad

När jag var i Berlin tänkte jag mycket på att det skulle bli gött att börja plugga ordentligt igen.Nu har jag gjort det (börjat plugga ordentligt igen) och det känns rätt gött. Men Uppsala är en håla, en samling hus på slättlandet norr om Stockholm. Jag går gågatan fram och känner mig iakttagen, uttittad och registrerad. På en komma fem sekunder går man från den ena delen av stan till den andra (om man går sakta), på tre sekunder hamnar man ute på landet. Mitt eget mentala Uppsala är ännu mindre än staden i sig: det sträcker sig från Luthagsesplanaden till Bäverns gränd i nord-sydlig riktning, och Folkes Livs till Vaksala torg i öst-västlig. I mitten ligger Nedre Fjellet (mitt hem) och där är det trevligt om dagarna. Jag känner en stark längtan efter att kunna ta en tunnelbanevagn till en stadsdel där jag inte varit, efter att kunna ta en promenad om natten på gator där jag inte vandrat förut, efter att köpa en Berliner Kindl i en kiosk. Åh –

Jag har läst en ganska tröttsam bok som jag inte gillade – Herman Hesses ”magnum opus” (den beskrivs så i handboken Litteraturens historia i världen) Glaspärlespelet. Den handlar om en icke närmare definierad framtid (stön) där vissa smarta kids av manligt kön (stön) blir utvalda till att studera i klassisk anda och utveckla sina andliga gåvor (stön) och ha betydelsefulla relationer till sina äldre vördade lärare (stön). Detta beskrivs med hjälp av ett överlastat språk och tre miljarder upprepningar. Men en sak är ganska fint beskriven: Den akademiska världen som en värld för sig, en värld som kan tillåtas vara sin egen. Där man strävar efter något upphöjt och tillvaron befinner sig vid sidan om världsliga hänsyn. Jag försöker tänka på Uppsala på detta sätt. Att jag befinner mig i en slags exil. Det går bra så länge jag befinner mig i skolan och det är en tisdagsförmiddag. Annars går det ganska dåligt.

Lappsjuka är kanske fel ord. Rastlöshet är kanske rätt. Såhär sjöng Håkan Hellström: ”Du stod i dörren och sa / är det här allt det blir så dör jag”.

tillbaka

Nattpromenad i Uppsala och staden är en kuliss. Husen runt domkyrkan är tomma och svarta, en känsla av artonhundratal, sjuttonhundratal. Jag lämnar mitt nya hem, Nedre Fjellet, och tar S:t Johannesgatan åt höger, förbi Palermo. Trots att jag har varit borta så länge känner jag igen flera som sitter där, men bara till utseendet. Korsar Sysslomansgatan, ser V-dala till höger och passerar Uplands uppför backen, svänger vänster, hör skrålet från Bryggan, korsar S:t Olofsgatan och går förbi universitetsparken i riktning mot kyrkan. Inte konstigt att jag kommer att tänka på Tomas Tranströmer som skrev:

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

Det är nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Varje liten del av min promenad bär på minnen, jag ser åt ett håll och tänker – där är den korsningen, där hände det, där är den gatan som jag har vandrat då, och då och då och då. I form av en överdimensionerad staty i mitten av Universitetsparken tittar Erik Gustaf Geijer ut över staden.

kom ihåg var du läste det först

I Dagens Nyheter läser jag att det är inne att vara vanlig, att vanlighet är en trend och att man, för att vara nere med det senaste, bör vara nere med vanlighet. ”Vanliga människors vanliga liv har hamnat i fokus” fastslår DN:s rubriksättare. Jag själv – bärare av berlinlugg, fräsiga kläder och kulturellt kapital – är förstås inte sen att hoppa på den nya trenden och befinner mig följaktligen på ett ställe som heter Mora. Detta är en självgod tätort i norra Dalarna som, trots att kommunens totala befolkning är mindre än en halv procent av Berlins, känns helt rätt för oss alldeles vanliga hipsters (eller ”Commoners” som vi kallas på diverse engelska bloggar som slutat skriva om dubstep). Man skulle kunna säga att Mora är för 2009 vad Diplo var för hösten 2004, om ni förstår vad jag menar.

”Just ilskan över det som uppfattas som elitistiskt och utestängande går ofta hand i hand med den nyväckta vurmen för vanlighet”, skriver Dagens Nyheter vidare. Själv har jag gått runt på Mora Folkbibliotek, plockat fram de tjockaste böckerna med den minsta texten och franskaste författarna och sedan stövlat fram med min boktrave till disken och sagt bibliotekarierna där bakom ett par sanningens. Såhär sa jag bland annat: ”Hörredu bibliotekariejävel, dom här böckerna uppfattar jag som elitistiska och utestängande!”. Sen mötte jag upp med min vän Tomas och hans flickvän (dom lever i ett alldeles vanligt, heterosexuellt parförhållande), som av en slump råkade befinna sig i hooden, och vi tog deras alldeles vanliga bil till Mora Järn och Bygg där vi kittade upp oss på lite heterosexuella skruvar och lite muttrar och sen ba stod vi på parkeringen och typ skruvade lite med bilen samtidigt som Alma, Tomas alldeles vanliga heterosexuella flickvän, hämtade kaffe åt oss. Sweet, liksom. Berlin kändes långt borta. Ilskan bubblade i mig när jag tänkte på den elitistiska och utestängande livsstil som jag praktiserade när jag bodde där.

”Återigen ett–noll till det okomplicerade vanliga, alltså”, skrev Sveriges största dagstidning. Jag ba: YOU said it Nigga!

ich habe doch nur ein bisschen techno gehört, in der bar fünfundswanzig

Kay Pollak har skrivit en bok (som jag inte läst) som heter Att välja glädjen. Det provocerar mig när någon på detta sätt försöker sälja in enkla lösningar på komplicerade problem. Jag tänkte lite på detta igår när jag var på Bar 25 – ett ställe som går ut på att välja glädjen. Eller snarare: Ett ställe som tagit detta med ”att välja glädjen” så långt det över huvud taget är möjligt. Jag älskar Bar 25. Igår var jag där för antagligen sista gången någonsin eftersom dom stänger för gott i slutet av augusti (vilket dom förvisso påstått sig göra varje gång dom stängt för säsongen under de senaste åren). Att välja glädjen på Bar 25 handlar inte om att välja glädjen i vardagen, tänka positivt och yada yada. Det handlar om att ta på sig en tokig tröja och välja en glädje som är helt oberoende av världen utanför staketet, om en liten värld som bara finns på helgen och som bara sträcker sig från Spree till Stralauer Strasse, eventuellt med en liten övergångszon mellan glädje och verklighet från refugen i gatan utanför till macken på andra sidan.

Många av de stjärnor som struttar runt på Bar 25 om söndagarna upplever antagligen detta som ett politiskt projekt. Detta är också den profil som Bar 25 gärna förmedlar, där värden som personlig frihet, gemenskap och tolerans lyfts fram i vad som verkar vara en dröm om ett dekadensens eget utopia för de ”förlorade cirkusbarn” som inte måste jobba på måndagar. Detta är i sådana fall en politik som trots goda intentioner bär på så många baksidor (samhällsfrånvändhet, laissez-faire, självdestruktivitet) att jag inte skulle få för mig att påstå att den är något att hålla sig i om det blåser, så att säga. Men att detta kanske är något fint. P-O Enquist pratade i sitt sommarprogram om frizoner där de faktorer som styr det dagliga livet (exempelvis ekonomi och politik) står tillbaka för något annat, någonting som kan tillåtas vara bara vad det är. För honom hade idrotten fungerat som en sådan zon – en plats med egna regler, enkla regler som gör att man kan få en liten paus. Det personliga är som bekant politiskt. Trots detta kan det finnas ett behov av att ta på sig en tokig tröja, springa runt på ett nöjesfält för vuxna och dansa till musik som bara säger blippetiblopp, timme ut och timme in. Och av en enda anledning: Det är kul. Inte mer och inte mindre än så.

Ibland kan man känna en plötslig längtan efter allvar. Och ibland en mer smygande, pockande längtan efter en plats där allt, precis allt, bara är på skoj. Ibland vill man prata om filosofi. Ibland vill man säga piong tjong rrrrrrr och HAHA och ”livet är lite av ett skämt”.

Det är märkligt där ibland på söndagarna, märkligt på ett bra sätt. Igår uppträdde ett klezmerband i cirkusmanegen. Utanför den spelade Jake the Rapper musik som var ovanligt deep för att vara på baren. Inne i Saloonen var technon lika minimal som vanligt. På bryggan vid floden låg några och sov, några satt och skrattade, några hånglade, några köpte ännu en rom&cola. Den stora trädgungan svängde fram och tillbaka ovanför de sittandes huvuden på ett oroande sätt.

En känsla av att precis alla därinne är vänner med varandra, riktiga vänner strandsatta utanför tiden. Ibland talas det om att festa som att det inte finns någon morgondag. På Bar 25 gäller detta bokstavligen eftersom tiden enbart verkar existera som en långsam rytm mellan ljus och mörker. Det blir mörkt på söndagskvällen. Vid brasan sitter folk och pratar. Festen är oöverblickbar men ändå en enhet. Discokulorna i träden gör att marken ser ut att gunga på ett märkligt sätt. Någonstans väldigt långt borta gör sig folk redo för en arbetsvecka. En plötslig känsla av att befinna sig på ett långsamt sjunkande Titanic. Stjärnorna ovanför, vattnet runtomkring, en orkester som aldrig, vad som än händer, kommer att sluta spela. En glädje som existerar oberoende av skeppets långsamma försvinnande i den iskalla Atlanten. En fest in i det allra sista.

sommar i berran

Swisch säger sommaren och sen är juli nästan slut och jag har inte skrivit något på så länge. Undrar hur jag sen kommer att minnas min tid i Berlin, som snart är slut. Summer in Berlin, it's allright, sjöng Alphaville en gång. Summer in Berlin, it's allright.

Jag har inte fått distans till det än, sommaren är inte slut. Jag kanske åker till Sverige om en vecka, eller kanske om två. Jag känner som vanligt ett behov av att sammanfatta, men mest för mig själv.

En kväll, som den här, när jag känner mig trött efter en helg som aldrig riktigt tar slut passar Summer in Berlin så bra. Jag bortser från de eventuella politiska undertonerna i att sjunga om sommaren i Berlin år 1984.

Jag skulle kunna skriva om saker som kanske kommer att få mig lite gråtmild och sentimental när jag tänker på dom om några år: refugen utanför Bar 25, sommarnattspromenader, söndagsfester, tony lionni - found a place, diskussioner om techno som aldrig tar slut och aldrig kan ta slut, cykelturer genom den gröna storstaden. Men jag har ingen lust med det just nu. Att skriva om något är att definiera det och stoppa det i en låda. Vi kan väl lyssna på en låt istället?

feel how your heart beats
like a heavy machine

en övning i att slå in öppna dörrar?

För er som inte gjort det rekommenderar jag en läsning av min artikel på Newsmill, som, föga förvånande, handlar om Kristdemokraterna:

klicka här

jaha annars då?

Vissa läser Facebook, andra läser blogg - För dom som läser blogg: Jag spenderade mina pengar på rödbetor idag; 2,50 euro för två knippen av dom största rödbetor jag någonsin sett, blasten liknade vinbärsbuskar. Kvinnan jag köpte dom av (på turkiska marknaden förstås, var skulle jag annars köpa rödbetor yo?) frågade om jag verkligen ville ha blasten kvar, så jag sa ja. Innan nu beskrivna shoppingfrenzy kollade Olof och jag in porten där Ricardo Villalobos bor, jag borde inte säga var det är och ska därför låta bli, men det står Villalobos på porttelefonen, fyfan vad coolt. Vi är "fans".

Jag håller på att läsa De vilda detektiverna. Jag är inte lika knäckt som vissa andra i min bekantskapskrets, men den är änna rättså go. Hursomhelst, mottot i denna bok är taget från Malcom Lowrys Under vulkanen, en bok jag i sanning är knäckt på, och det lyder "- Vill ni se Mexiko räddas? Vill ni se Kristus som vår konung? -Nej." - ett bra motto förstås. Jaja det är fuktigt i Berlin, fuktigt som i södra Mexiko (jag var där 2004), och jag har ikväll varit på Club der Visionäre iklädd shorts och ett linne och ett par malplacerade Clark's. Det var kändistätt och jag fick en öl som betalades av Mobilee (oder so). En kompis till Matthew Dear (mmm, men jag vet inte vad kompisen heter, MD höll sig i bakgrunden), spelade Arm Around You, den näst finaste Arthur Russell-låt som finns, och jag torkade svetten från pannan. Det blixtrade utanför CDV, men jag hörde aldrig någon åska. Det var Andreas som betalade taxin. Gonatt med er!

Arm around you finns tydligen inte på youtube, men jag kan väl isåfall bjuda på den här istället:

om en husgud

Jag är ledsen för att Willy Kyrklund är död. Jag har ju ägnat våren åt att skriva en uppsats om honom, och tycker mig ha kommit honom (hans texter) ganska nära genom detta. Nu är han död, precis som Michael Jackson. Föga förvånande skrevs den, i mitt tycke, bästa minnestexten om Kyrklund av Jonas Thente. Han fokuserar i sin text mycket på att Kyrklund skrev vackert. En annan fin text är skriven Magnus Florin (som precis som Thentes text publicerades i DN) där han beskriver hur Kyrklund mot slutet av sitt liv satt i sitt radhus utanför Uppsala och läste Euripides i original. Detta ger en bild av WK som jag tycker om - en man som personifierar själva antitesen till, exempelvis, ordet "iphoneapplikation".

En dag som denna vill jag dock passa mig noga för att använda Kyrklund som ett sätt att positionera mig, eller än värre reducera honom till en accessoar för en livsstil. Istället vill jag gärna, precis som Jonas Thente, tänka på hur vackert Kyrklund kunde skriva.

Det finns många citat jag ofta återvänder till - vackra, vackra - alltid en liten aning ironiska och alltid beredda att rycka undan benen på den som tror sig ha kommit fram till ett slutgiltigt svar gällande någonting alls. En annan sak jag tycker fantastisk mycket om är en så enkel detalj som Kyrklunds användande av ordet "fördenskull".

Allra bäst tycker jag dock om vissa, ganska sällsynta, tillfällen i Kyrklunds (sett till antalet sidor) ganska lilla produktion där de "tankemodeller" han sade sig vilja skapa upphör att vara tankemodeller, där något annat visar sig, något man eventuellt skulle kunna kalla litteraturens helande kraft. Eller det är förresten fel att skriva så, men tillfällen där lekfullheten och textens många nivåer, dess motsättningar och ironier, ändå bottnar i någonting; där författaren når fram till någon form av kärna. Där jag tycker mig finna något som jag föreställer mig har saker gemensamt med vad Kyrklund själv letade efter i Euripides.

Jag vill här nämna ett exempel på detta, taget från Kyrklunds tredje roman (och fjärde bok) Mästaren Ma. Denna roman, som utspelar sig i det kejserliga Kina, består av tydligt åtskilda repliker, där "Mästaren" yttrar något som sedan kommenteras av två andra gestalter. Det nu aktuella citatet är från slutet av boken, när Mästaren bestämt sig för att lämna den eländiga jorden till förmån för månen, i en egenhändigt tillverkad raket (humor!). Ingenstans i romanen har de olika figurerna vänt sig direkt till varandra. Gestalten YAO har ofta ironiserat över mästarens visdomsord, vilket gjort att dessa, på ett för Kyrklund mycket typiskt sätt, tappat luften. Och så blir det så vackert som litteratur kan bli:

"Detta kunde jag aldrig: att acceptera människans villkor. Att böja mig, att vara förnuftig, att vara anspråkslös, att bära min måttlighet, att smeka min oförmåga, det lärde jag mig aldrig. Vanmakten bragte andra till vett, mig till vanvett. Andra gjorde dårskapens gärningar emedan de icke besinnade människans villkor, jag emedan jag besinnade dem.

YAO: Jag skulle ha nöjt mig med litet.

MA: Just därför ville jag ge dig allt. Att jag icke kunde ge dig allt, vart till en sten i mitt bröst och till en olidlig plåga. Ty dig ville jag giva allt."

mera dans

Swift as a shadow, short as any dream; / Brief as the lightning in the collied night, skrev som sagt Shakespeareilurn. Don’t let me go / don’t cry tonight, sjöng Savage nästan fyra hundra år senare. Eventuellt är Savage mer beroende av hur texten framförs än vad Shakespeare är – ”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt”, inleder Gustaf Adolf Ekdahl sitt tal i slutet av Fanny och Alexander. But we were never being boring, sjöng Neil Tennant en gång. Dessa citat hänger eventuellt ihop. . . världen är en rövarkula, det mörknar mot natt, clownen är ledsen men försöker åtminstone. Livet är kort och döden är lång. This world is too rough and I’m too delicate.

Därför: Man måste ta vara på stunder med musik och blinkande lampor, stunder när saker stämmer – när solen går ner eller upp, korta tillfällen när världen inte är en rövarkula – sällsamma tillfällen när det slutar bullra och saker är fina och världen är ett ackord. Det finns musik och blinkande lampor, en gemenskap i stunden, en möjlighet att åtminstone inte vara tråkig.

göteborg, det är staden på g!

Förra veckan var jag sjuk, så sjuk. I tre dagar låg jag på mitt rum och yrade för mig själv. Trots att jag var sjuk kände jag mig tvingad att gå till skolan på eftermiddagarna, eftersom jag planerade att skolka halva veckan för att åka till Göteborg (staden på g). Jag blev antagligen sjuk på grund av att jag dansat för mycket och sovit för lite (och oregelbundet), förra helgen. Den hade några höjdpunkter som eventuellt gjorde det värt att vara sjuk: Våran (min och Anders och Olofs) Augen Weit Auf-fest på Valentinstüberl, som blev en större tillställng än någon av oss planerat. Levon Vincents set på Berghain, som helt allvarligt var ett av dom bästa set jag någonsin sett, åtminstone det bästa jag sett just på Berghaingolvet. Det var nedstrippat och rått som hos en Marcel Dettmann (som spelade innan Vincent) men housigare och inte hårt, och ÅH vad bra det var. Senare, när söndagmorgonen var påväg att övergå i förmiddag, spelade Soundstream ”Day” uppe på Panorama, en låt jag drömt om att få höra just där på den platsen, just vid den tidpunkten, sedan jag var på Panorama för första gången. Benen vek sig litegrann.

Aja iallafall så åkte Anna och jag på samma buss till Göteborg – hon för att flytta dit för ett tag och jag för att hälsa på Futtelurn och spela på ENFANTS-festen. Det gick ganska bra att åka så långt men jag hade en liten breakdown typ vid Halmstad. Jag hade feber och var omväxlande svettig och iskall, så jag tog av och på mig tröjan hela tiden. Anna började också känna sig krasslig. Jag ville att bussen skulle komma fram så snart som möjligt. Tillslut gjorde den ju det också. Då var det natt. Nästa dag kämpade jag med ett paket sushi under ett par timmar och låg i övrigt och flämtade på soffan i lägenheten vid Kapellplatsen.

På fredagen var det midsommar och fest. Jag åt många tyska Ipren. Vi åt inte färskpotatis som andra människor utan släpade ut en massa högtalare och ett bensinaggregat i skogen istället, till ett fint ställe vid en sjö (vi åt Burger King till lunch och pizza till middag, living the dj-lifestyle). Mitt i skogen mötte vi en ridande polis som frågade om vi skulle ha fest, så vi sa ”ja”. Vad är oddsen?! Tydligen ligger det ett stall i närheten, där poliserna har sina hästar. Senare på kvällen kom polisen förbi igen och tittade till festen, men det var hur lugnt som helst, verkade det som. Tillslut blev vi klara med allt fix, och det började skymma litegrann. I de instruktioner inför festen som vi skickat ut (typ var det låg och sådär) hade vi citerat lite Shakespeare: Swift as a shadow, short as any dream; / Brief as the lightning in the collied night. Sommarnatten.

Det var kul att spela. Det var längesen som Fabian och jag spelade back 2 back, allt för längesen. Solen gick upp och det ångade om sjön. Vi spelade ganska housigt. Vad ska man säga om det annars, jag pallar inte att beskriva så mycket. Några låtar som jag hoppades skulle funka bra funkade bra. Det var en fin publik. Jag började känna mig frisk igen (jag drack Trocadero med Vodka – ”turbotrocca”). Simon och Hampus spelade också bra. Svisch sa det i baren. Till slut stängde vi av musiken. Då var det bara ihopplockandet som var kvar, och jag var, som alla andra, väldigt trött. På ”vagnen” hem mötte vi några tyska turister. Jag sa till dom: Mein Name ist Erik, ich komme aus Schweden.

Sen hängde jag runt med Björn och Fabian några dagar till i Götet. Nu var jag frisk. Vi fikade och sådär. Sen åkte jag nattbussen tillbaka till Berlin. Morgonen var ljus, så som svenska sommarmornar är.

mina nya skola

Jag har börjat skolan för att lära mig tyska, det vackra tyska språket. Ich heisse Erik, ich komme aus Schweden. Jag går i nybörjarklassen, skolan heter BSI och ligger på Kottbusser Damm. Läraren presenterade sig som Anja Meyer. Jag trodde hon skulle softa med tyskan i början och förklara sig på engelska men så var det ju inte, hon drog på med tyska direkt. Vi i klassen stirrade dumt. Anja Meyer är 27 år gammal, förstod jag också.

Jag har en internationell klass, jaja. Min klass får mig att tänka på en bild jag såg när jag var liten, med barn som höll varandra i handen och bildade en kedja runt hela jorden. Läraren sa inte: Tänk va, om alla gick i samma klass hade det inte funnits några krig. Hon bad oss inte heller att fatta varandras händer. Men hon kunde ju ha gjort det. Vi är kanske femton i klassen. Vi kommer från dom här länderna:

Sverige (det är alltså jag)
Kamerun (två stycken)
Egypten
Algeriet
Israel
USA
Paraguay
Venezuela
Chile
Kina

När jag såg att det var en kines i klassen tänkte jag förstås: OH YES. Han ser ut exakt som alla kineser i HK - svartbågade glasögon, poppig frisyr, kortärmad skjorta med t-shirt över och sneakers med kardborre. Igår var det ytterligare en kines i klassen, den första kinesens kompis. Han skulle berätta sitt namn för klassen, och alla hade givetvis stora problem med att uttala det rätt. Detta fick dock inte kinesen att ge upp, utan han upprepade envist sitt namn om och om igen tills klassen fick det någorlunda rätt. Tsüng-TscHIEN!!!! skrek han över klassen, som skrattande försökte upprepa den särskilda kinesiska melodin. TSÜNg-TSCHIIIIIIEEEEEENNNNNN!!!! skrek kinesen ännu en gång, och sen en gång till. "TSÜNG mearrrns re Sky" viskade den första kinesen till mig, för att hjälpa till.

Båda kineserna är musiker och sjutton år gamla, dom ska studera musik i Tyskland i fem år. I övrigt är det bara jag och en tjej från Israel som är under trettio. Dom flesta är ungefär trettiotre. En presenterade sig själv som professionell DJ, men jag vet inte vem hon är, trots att hon ska spela på Visionäre på fredag så hon borde väl ha koll. Hon gav mig en cd-skiva som jag ska lyssna på nån dag, jag har inte pallat än. De båda från Kamerun studerar "rural development" på Humboldt, oväntat liksom. Ja ba: sluta, ni reproducerar fördomar som afrikaner! Amerikanen är konstnär, oväntat liksom. Kvinnan från Egypten överraskade dock med att vara någon form av korrespondent för en nyhetskanal (det faktum att vi typ inte får prata engelska gjorde det en aning svårt att hänga med alla gånger). Hon ser också mycket tv-mässig ut i sin välsydda dräkt och nyklippta hår.

Vi har skolböcker (som bär den märliga titeln "Delfin") som får mig att minnas hur det var på gymnasiet: Detta med att "jobbar på i boken" som jag sedan jag började på universitetet ofta har tänkt på som något jättekonstigt. Första sidan i boken var en fånigt målad akvarellbild på Hauptbanhof, med människor som säger saker som "Guten Tag, frau Noll". Tills idag har vi fått i läxa att slå upp olika substantiv som syns på bilden i ett lexikon och placera dem i en tabell utifrån om de är maskulinum, femininum eller neutrum. Det ska jag göra nu, så att jag inte kommer försent. Jag har en "läxa". Tillbaks till ruta ett, som Patrik Isaksson sjöng en gång.

lugn stund på ett museum

Häromdagen, jag tror det var i fredags, var Lukas och jag på Berlinische Galerie. Det är ett museum för modern/samtida konst som ligger i Kreuzberg. Konst är något jag ser på ibland (ibland, ibland, ibland), ett intresse jag har som jag till skillnad från tex musik (eller för all del litteratur) tycker det känns helt ok att vara nybörjare inom. Mitt bildningskomplex har ännu inte nått mitt konstintresse, och jag måste inte hävda mig eller ha bra smak eller något. Konst är ännu förutsättningslöst kul - jag är en glad amatör med betoning på såväl amatör som glad.

På Berlinischer Galerie visas nu en utställning som heter As Time Goes By - Artworks concerning time. Jag tycker att den var väldigt bra. Exempelvis hade någon fotograferat samma ställe av ett vattendrag (i närbild) en gång i minuten och satt upp mängder av dessa bilder bredvid varandra, där skuggorna över vattnet var samma men bilderna ändå väldigt olika, på grund av vattnets rörelser. En banal idé, eller åtminstone väldigt enkel, som ändå fungerade mycket bra enligt en glad amatör som jag.

Min favorit var dock ett par tavlor av en konstnär som heter Johannes Gecelli (som också har gjort målningen som pryder detta inlägg men denna målning var inte med i den nuvarande utställningen). Det var två tavlor bredvid varandra, en brunaktig (min färgblindhet gör att jag har svårt att minnas färger) och en vit. Enfärgade men med en ljusare nyans i mitten. Jag satt länge framför dessa tavlor och funderade på varför de var så fascinerande. För drygt ett år sedan var jag på Tate Modern i London och hade en liknande upplevelse framför ett par stora målningar av Mark Rothko (en konstnär som jag innan inte fattat ett dugg av). På grund av att jag kan så lite om konst tycker jag att det känns svårt att skriva om det utan att känna mig fånig. Men det är något med såna där målningar som är nästan enfärgade men med små små nyanskillnader som jag verkligen tycker om. Jag tror att man kan beskriva det som en slags rytm, att tavlan pulserar och att detta ligger nära en musikalisk rytm. Det finns något outgrundligt där i färgen.

Jag har i vår skrivit en uppsats som handlar om hur skönlitterär form och skönlitterärt innehåll förhåller sig till varandra. I samband med detta har jag läst mycket om att det inte går att "säga vad ett konstverk säger" eftersom konstverket alltid "själv säger vad det säger" och att aktiviteten "prata om konst" är någon fundamentalt annat än "konst" i sig. Jag tänkte lite på det nu när jag satt och tittade på den vita och den mörka tavlan. Jag verkar i allmänhet uppskatta konst där det är extra svårt att "säga vad konstverket säger" i den meningen att det inte refererar till någonting utanför sig själv (så som föreställande konst i någon mening ändå kan sägas göra i större utsträckning än abstrakt).

Jag tycker i allmänhet inte om science fiction och fantasy, jag tycker att det är tråkigt och även töntigt. Däremot tycker jag om att få en paus från omvärlden, eller kanske "verkligheten", genom att se någonting som är frikopplat från en bullrig tillvaro. Någonting som inte pockar på min uppmärksamhet, som inte blinkar eller surrar eller består av mängder av färger. Tomma tavlor där det finns utrymme - och där man kan finna en särskild form av ro. Man kanske kan kalla det för meditativt. Målningar som inte lovar något eller tvingar på mig en berättelse, utan i stället lämnar mig en stund ifred.

and at weekends, we go dancing . . .

Två saker som jag tycker är konstiga när man ska gå ut och klubba (eller, och förlåt mig, ”klubba”) i Uppsala: Att klubben stänger klockan ett, eller ibland klockan två. Samt, vilket är viktigare, att om klubben stänger klockan två går folk ändå hem typ kvart över ett. Det är såhär: Fyrahundra personer mellan tjugo och tjugoåtta, snygga och friska, första riktiga sommarkvällen, natten är ljum och ljusblå, man får göra vad man vill och ingen har en tid att passa. Då tänker folk såhär: Nu går jag hem. Detta beror på det chockerande fylleriet, tror jag. Till viss del beror det kanske även på det man brukar kalla ”Luther” (ett begrepp som är behändigt att ta till i en mängd olika sammanhang för att förklara nästan vad som helst). Förut trodde jag mer på Luther men nu tror jag mer på fylleriet ändå. Att klubbandet (”klubbandet”) inte är roligt i sig (?!), att man är där för att glömma var man är (?!). Det är ju inte SUNT.

Kanske är det även på grund av detta som många svenskar tycker att det är så konstigt med de sena tiderna, och långa nätterna, i Berlins nattliv. Denna koppling mellan uteliv och (totalt) fylleri som verkar fullständigt självklar för förbluffande många. Att exempelvis en aktivitet som dans är är meningslös om man inte är full, samt att dans egentligen har till enda syfte att hitta någon att ligga med. Få saker är väl också ovärdigare än den spritdrivna heterostämning som kan råda på ett ställe som (säg) Birger Jarl i Uppsala – men som är närvarande, i mindre skala, även på civiliserade klubbar både i Sverige och i andra länder (förstås). Utelivet som en ursäkt för något annat: att bli packad, att slåss. Eller, om jag ska vara mindre raljerande, att umgås. Någon kanske säger Det är sällskapet som är viktigast. Eller när klockan är kvart över ett i Uppsala och folk tänker: Nu är jag färdig, nu får jag inte ut något mer av den här kvällen. Som att man måste ”få ut något” så fort man ska gå på klubb. Om man går och fikar tänker man inte, nu går jag hem, nu får jag inte ut mer av den här fikan. Man fikar för att ha det nice.

Igår var jag på fest i en källarlokal vid Schlessiches Tor (svårt att uttala!), jag vet inte om det var ett engångsställe eller om det ska bli en permanent klubb där. Det fanns en terass som flöt på Spree, ungefär som på Watergate. Morgonen var disig och grå, vattnet såg kallt ut och de höga miljonprogramshusen borta vid Janowitzbrücke såg spöklika ut. Det var labeln 8-bit som hade fest och musiken var toppen. Såhär vill ja ha min house för tillfället: rak, drivig och funktionell. Så var det också, särskilt när Nick Curly spelade (spelade gjorde även Gorge och Peace Division). Det var inte det gamla vanliga Oslo-, Cécille-, 8-bit-köret, som jag börjar känna mig sjukt trött på (tillsammans med alla andra?) utan rakare och punchigare, ungefär som a-sidan på nya Cécille Numbers, och det känns som rätt riktning att gå ju. Fast det var inte semi-deep techouse från Frankfurt-trakten det här inlägget skulle handla om, var det tänkt. Inte heller om Uppsala. Nu blev det ju så ändå, fan också.

Om detta med att gå på klubb för att dansa och tänka på en längtan man har i sitt bröst. Alltså en längtan som ligger på ett annat, mer grundläggande, plan än en längtan efter sex och fylla. Det tänker jag ofta på att jag ska skriva om. Det känns så svårt att förklara det i text. Ska prova igen nån annan gång.

personliga listan

Topp två, saker som är dåliga:

2. Saker som är borgerliga.
1. Saker som är hetero.

en fest att åka till berlin för

Slinky
Olof Dohnhammar
St. Farazano

Välkomna!

eine woche in schweden

På fler än ett sätt (snarare kanske på tio sätt) var min vistelse i Sverige en repris av hela år 2007, fast under en enda vecka. Lustigt detta, men 2007 var på det stora hela ett bra år så det var ju lugnt. Uppsala liksom – det är fint där på våren med alla syrener. Jag var hög på livet när jag landade och tyckte att det kändes underbart att vara i Sverige (åh fosterland) i en vecka. Allt kändes nytt men likadant som förut, och solen sken. Alla som såg mig (som jag känner) blev jätteglada för det och jag var ju förstås lika glad för att se dom. Jag ba: mmmmmmmmmmm –

Det första som slår en när man varit borta från Sverige ett tag är förstås att alla ser så extremt välmående ut. Alla har sprillans nya kläder och solglasögon som ser ut att kosta mer än min månadshyra. I Uppsala har alla studenter välstrukna Acnekläder fast dom inte tjänar några pengar. Samt att alla är så snygga förstås. Det är helt sjukt hur snygga alla är i Sverige. Det är typ inte sant. Tänk om man var uppväxt i Tyskland och typ gick Götgatan fram för första gången i sitt liv – man hade ju dött. I Neukölln är det lätt att gå runt och känna sig som en skönhet, en vacker pojke med guld i håret, men nu kände jag mig så gammal och passé i mina gamla sunkiga trasor. Det var lite obehagligt faktiskt. Gymkort har jag heller inget.

En annan sak jag hade glömt, som hänger ihop lite med det jag skrev ovan: att det finns så kallade stekare. I Kreuzberg och Neukölln finns det inte några sådana människor. Jag blev lite rädd när jag kom på att det i Sverige finns tjugotvååriga killar som går runt i kostym på universitetet och pratar om vilka restauranger som är ”trevliga” och har dykarklockor på sig. Om tv-programmet Landet Runt är det bästa med Sverige så är denna typ av killar det allra sämsta. I Uppsala hade alla uteserveringar plockat bort sina gamla cafébord och ersatt dem med låga soffor tillverkade av flätad halm (eller alltså en halmimitation gjord av plast). Där satt dom stekiga killarna och skrämdes. De låga sofforna såg idiotiska ut och jag frågade mig själv vad grejen var. Men ååååh vad KONTINENTALT med låga soffor istället för bord, så jääääääääääävla skönt. Det var inte bara ett ställe som hade dessa soffor (och medföljande stekare) utan alla. Jag funderade ett tag på om jag befann mig i Uppsala eller i Blondinbellas bloggserver.

Saker jag gjorde i Uppsala:

- Ölade på Palermo (två ggr), dom har fått utskänkningstillståndet tillbaka! Som ett trollslag från ovan.
- Badade bastu i källaren på Rundelsgränd 6A (två ggr), och drack en tvååtta. Jag uppskattar verkligen tvååttor.
- Fikade. Fast jag glömde att jag skulle fika på ett ställe med gratis påtår (som är något jag saknar ofta). Det var soligt och roligare att fika vid ån.
- Satt vid ån ja. Åh vad fint det var. Jag åt potatissallad.
- Ventilerade uppsatsen. Det gick ju bra. Jag kände mig inte värdig den fina kritiken. Det var trevligt att vandra runt på Engelska Parken. Juriststudenter satt i grupper och diskuterade sina kommande tentor. Jag mindes t2, t4 och t6, beroende på vilken termin som studenterna vid bordet jag gick förbi satt och tänkte på.
- Gick ut på ÖG. Det kanske jag ska skriva ett eget inläg om. Var på efterfest på Nedre Fjellet sen. Det är ju vad jag brukat göra på mina fredagar i Uppsala.
- Jag gick förbi JB. Lite otäckt var det.
- När jag var i Uppsala gick jag upp jättetidigt på morgonen. Det är så man gör där.

Saker jag gjorde utanför Uppsala:

- Träffade mina syskon och kusiner (och ingifta och kusinbarn) i Stockholm. Det var toppen.
- Träffade den person som är min bästa och flitigaste kommenterare samt Oskar. Drack en folköl på Långholmen. Tänkte att det kanske är Stockholm jag ska flytta till trots allt.
- Var i Västerås och sa hej till farmor och farfar.

Detta var en vecka i Sverige.

personliga listan

Top tre, dom allra värsta låtarna (förutom Come My Lady med Crazytown, alltså)!

Börjar nedifrån:

3. I'm from Barcelona - Treehouse
2. Mika - Big Girl (You Are Beautiful)
1. Simon Norrsveden - Stockholmssången

stå still

Jag har läst en bok och sett en film som handlar om en känsla som jag är rädd för. Boken är Still av Hassan Loo Sattravandi. Den handlar om ett gammalt kompisgäng som bor i Hagalund och är arbetslösa. Filmen är Jag vill inte leva detta livet, en dokumentär av Renzo Aneröd som handlar om ett kompisgäng som bor i Partille och är arbetslösa. Båda är hemska och tragiska.

Det är svårt att citera ur Still eftersom den är skriven (och detta är en viktig anledning till bokens drabbande effekt) helt utan punkter utan istället består av långa täta textsjok. Typ såhär: ” . . . . men som vanligt hade jag inte tillräckligt med pengar för att ringa upp och var därför tvungen att vänta på att någon annan skulle ringa mig – vem som helst, tänkte jag och satte mig i sängen och stirrade upp i taket tills jag blev för rastlös för att bara ligga och stirra – när jag gått från sängen till panoramafönstret stod jag och stirrade på ungarna som lekte, de leker förmodligen kurragömma, tänkte jag och började röka upp fimparna som låg kvar i det överfulla askfatet, några timmar senare – efter att att jag gjort en hel del menlösa och totalt intetsägande saker – gick jag från första gården till en andra gården, från den andra gården till den tredje gården . . . ”

När jag läst en stund börjar jag må dåligt. Tristessen.

Både boken och filmen (särskilt filmen som marknadsförts som ”ghb-dokumentären”) fokuserar ganska mycket på droger: I Hagalund ägnar de sina dagar åt att röka på och i Partille åt att ta ghb. Fast egentligen handlar både boken och filmen givetvis i första hand om något annat än droger: Tristess är kanske ett ord som går att använda, men det låter futtigt för det handlar om något mer än så, en känsla av meningslöshet som egentligen inte kan kallas existentiell och inte har något att göra med vad som en gång kallades ”världssmärta” utan som är helt konkret. En känsla av att inte behövas.

Filmen börjar med att en i kompisgänget tar livet av sig genom att hoppa från en bro. Som så ofta verkar vara fallet när unga män tar självmord var det ingen som anade hur dåligt han mådde. Den av kompisarna som sedan följs mest i filmen begår flera självmordsförsök under inspelningens gång. Samt åker in i fängelse och in på behandlingshem. Den scen som dröjt sig kvar mest hos mig är när han är påväg till sjukhuset efter att ha skurit upp armen och pratar med sin mamma i telefon: ”Jag kan inte förklara, det gör bara så ont inuti, mamma”. Det verkar inte finnas andra ord att uttrycka det med, något mer målande eller utförligt sätt att berätta: det gör så ont inuti mamma. I Still är målet med varje dag att slippa känna någonting, att andas in röken och tänka aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah och allra helst ta några tabletter också så att ”insidan försvinner”.

Både boken och filmen skildrar en tillvaro som verkar ha rensats på varje form av innehåll. När någon har dött säger man kanske: Han levde ett rikt liv. De liv som skildras här tycks istället krympa för varje år, och levas i en värld som är allt trängre, allt gråare, allt tristare. Det finns något med de lägenheter där personerna i filmen bor som jag tycker är så ofantligt sorgligt och faktiskt skräckinjagande: en tv med tv-spel och en pizzakartong. Inga böcker, inga skivor, inga tavlor, inga matvaror.

I en annan scen i filmen berättar en av killarna det handlar om om sina framtidsplaner: ”Det vore kul att starta någon egen firma, något med bilar. Men då måste man ju ha en idé först, någon idé som säljer. Det är ju svårt förstås.”

Denna totala understimulans. Det är så rysligt.

det kallas reklam, tror jag

Med Görlitzer Park på sin ena sida, och de stalinistiska monumenten i Treptower Park på den andra, nästan precis där Landwehrkanal möter Spree, ligger Club der Visionäre. Åh club der Visionäre!

Stället ser på håll inte mycket ut för världen. Eller det ser åtminstone inte ut som ”Världens Bästa Bar!”. Jag har varit på flashiga skybars i Tokyo och i Hongkong, med utsikter man inte tror är på riktigt. Inget av detta finns förstås på Club de Visionäre (eh nej just det). Där finns bara ett litet oansenligt hus vid kanalen, byggt i tegel och trä, en uteservering på en veranda, och några bryggor med bord och stolar och en och annan soffa, som flyter på pontoner i vattnet. Ganska lätt att missa om man inte varit där förut. Ett pilträd står mitt på verandan. På kvällen är det upplyst och ser artificiellt ut mot natthimlen.

Det är förstås dumt att jämföra Visionäre med japanska skyskrapsbarer. Min poäng är dock att om jag skulle ha besökare i Berlin (vilket jag har ganska ofta) och innan pratat om att jag skulle ta med dom till min favoritbar (i hela världen), så hade dom kanske blivit besvikna. En bar högst uppe i en japansk skyskrapa ger förstås ett mer direkt och överväldigande intryck. Men man kan även jämföra CDV med andra berömda ställen i Berlin (bland svenska technoturister, that is):

När man är på Berghain skriker varje hörn av klubben VÄRLDENS BÄSTA KLUBB – från ljudsystemet till hur smidigt det alltid är i garderoben till kaffebaren och Wolfgang Tillmanns konstverk. Detta är väl i och för sig trevligt förstås. När man är på Bar 25 är allt tokigt och festligt och lite kokko och man tänker att man aldrig varit på ett ställe som är så mycket anything goes. Inget av detta finns på Visionäre. Visionäre är inte mäktigt och det är inte galet, det är något mycket mer subtilt – det är trevligt! Eller ett bättre ord är förresten sympatiskt. Det är det mest sympatiska stället jag vet.

På både Berghain och Bar 25 måste man ta sig in genom något av ett nålsöga. Särskilt på Bar 25 förstås där man blir hårt granskad men väl bakom dörren får göra precis vad man vill i fyra dygn (om man nu känner för att vara där så länge). På Visionäre går man bara in, jag har aldrig sett någon vakt och det finns inget inträde. Ändå är det aldrig fel folk där (om uttrycket ursäktas, men tänk typ såna som knuffas alternativt är heterosexuella och vältränade samtidigt haha). Man kan gå dit på en onsdag. Eller en tisdag eller en måndag eller en torsdag eller en fredag eller en lördag. Kanske allra helst på en söndagseftermiddag när solen skiner.

Trots att Club der Visionäre är extremt opretentiöst på detta sätt spelar alltid kända dj:s där. Nyss när jag var där spelade exempelvis Vera. Någon dag tidigare var det Sammy Dee. Man sitter vid bordet bredvid Seth Troxler, och han som står en bit bort är tydligen Zip. Ibland spelar Ricardo Villalobos, ”superstjärnan”, för ett dansgolv som är mindre än det ena av våra två vardagsrum på Flughafenstrasse.Första ölen kostar en euro extra, vilket ger en stämpel till besökaren och lite pengar till Dj:n. Dj-båset består av ett litet golvfast bord där det står två technics och en urei-mixer, det är allt. Om man undrar vilken låt som spelas är det bara att gå fram och titta på skivan. Visionäre är ett ställe där berömda Dj:s inte är berömda Dj:s utan bara musikentusiaster som spelar skivor, och ingenting skiljer dem från de personer som står en halvmeter bort och dansar, dessa är ju också musikentusiaster.

Ofta är det såhär när man ska gå på klubb: Man kan gå på en klubb som är väldigt ”bra” – och då måste man vara beredd att betala för sig (12 euro för Berghain är kanske inte dyrt med tanke på vad man får, men det är ändå mycket pengar med berlinmått mätt) alternativt krångla för att ta sig in (stå på gästlista alternativt köa, riskera att bli nekad i dörren för att man inte ser tillräckligt festlig ut osv). Eller så kan man gå på en klubb som är opretto men ”dålig” bara för att umgås och dricka öl – Palermo i Uppsala är kanske det bäste exemplet på detta för min egen del. Visionäre är dock den klubb i världen där det är störst skillnad på mängden hassle (betala, köa och så vidare), som ju är obefintligt, och graden av kvalitet, som ju med någon form av objektiva mätinstrument (exmepelivs hur berömda dj:s som spelar) är slående hög. Jag tycker att detta är så fantastiskt.

Man kan ta en eftermiddagsöl och prata, man kan dansa lite, man kan äta en väldigt god pizza, man kan sitta i en fåtölj och sola. Man kan ha det trevligt i ordets allra bästa bemärkelse.