gästskribent: andres lokko publicerar min hemresa som fredagskrönika i svd

LONDON. När man kommer med flygplan till Storbritannien – ett en gång i tiden berömt örike väster om den Europeiska kontinenten – måste man, som många av er vet, ta av sig skorna så att de kan röntgas. Därför har Storbritannien, till skillnad från världens övriga nationer, inte några stora problem med bomber i skor. Det känns tryggt att vara här på Heathrow – en en gång i tiden modern flygplats strax utanför Storbritanniens huvudstad London – och jag måste inte vara orolig för att mina medmänniskor har granater i klackarna, en oro som jag upplevde starkt när jag tidigare idag var på flygplatsen i HK. Ändå råder en otrevlig stämning här på Heathrow, långt ifrån den ljusa entusiasm som brukar råda på flygplatser. Det är så lågt i tak och det är så trångt. Jag ska vara här och vänta i nästan fem timmar. Det finns inga vagnar att ha packningen på så jag måste släpa runt den hela tiden. Ibland säger en storebrorsröst i högtalarna att man absolut måste hålla koll på sitt bagage at all times och att man absolut inte får acceptera en förfrågan om att vakta bagage åt någon främling. Detta gör förvisso att Heathrow, till skillnad från andra flygplatser där folk vaktar varandras bagage hejvilt, sällan sprängs i luften.

Att åka med New Zeeland Airlines, som jag ägnat mig åt de senaste tolv timmarna, var inte en lika ljuvlig upplevelse som att flyga i tolv timmar med Cathay Pacific, men det var ändå lugnt. Jag tittade på sex filmer (dock fanns inga sexfilmer, nej förlåt för ordvitsen). Personalen pratade som dom pratar i Flight of the Conchords – min främsta källa till kunskap om Nya Zeeland – vilket förstås var naturligt. Taxichaffisen som skjutsade mig till flyget tidigt i morse (när det ännu var söndagkväll i Europa) pratade politik och sa ”jag älskar dig” på svenska och påstod sig även älska (utöver mig alltså) HK trots att han, som han sa, blott var en fattig taxichaffis. Tanken på att jag just var i färd med att lämna stan gav mig ett kortvarigt sting i hjärtat. Det ljusnade långsamt under färden till flygplatsen men det var så dimmigt så jag fick ändå inte riktigt tillfälle att ta mig en sista titt. Jag sov mina två sista nätter i stan på Swire Hall, sedan familjen lämnat stan, och att lämna det stället skänkte mig i alla fall en uppriktig glädje. Jag hade fått en ny roomie när jag kom tillbaka från hotellet där jag sovit när familjen var i stan. Vi hann aldrig riktigt lära känna varandra.

På de flygplatser jag besökt denna höst, några stycken i Asien, har det funnits gratis trådlöst internet. Det finns det inte på Heathrow, och jag tänker inte betala. Därför kommer detta inlägg, om det klarar den stränga självcensur jag vissa dagar (de dagar jag inte tycker om mig själv) ägnar mig åt, att publiceras på svensk mark. Men en sak som är bra med ”Great” Britain: Jag har druckit en pint Carling på en pub. I högtalarna spelades – vilket var självklart i sammanhanget – Oasis låt Don’t Look Back In Anger. Detta är, vad jag förstår, en kandidat till att bli Storbritanniens nya nationalsång, vilket i dagsläget dock, meddelar Gordon Brown och Queen Elizabeth II i en gemensam kommuniké, är valfri ballad av Robbie Williams.

(Samnt något om Honest Jon’s på Portobello Road samt en snutt om Dubstep för att visa att man hänger med).

familjen ar har

sa jag hanger med dom istallet for att blogga. God Jul! Snart kommer jag till Sverige, och stannar i fyra dagar.

sista helgen som utbytesstudent

Imorgon kommer mina föräldrar hit, och sen kommer mina systrar på måndag. Det här var alltså min termin i HK, är den redan slut? Jag ska ge mig på något sammanfattande en annan gång, när jag känner för det. Nyss kom jag hem från baren Oyster, mitt (och resten av HKU:s utbytesstudenters) stamställe alldeles bakom Lan Kwai Fong. Innan åt jag middag på en av thairestuarangerna som ligger där alldeles i närheten. Samt drack en öl på 7-11 mellan LKF och Oyster. Klassiskt. Plötsligt ville jag gå hem fast klockan bara var ett, så jag gick hem till fots och – för att parafrasera Harry Martinson i Nässlorna Blomma – ”tänkte”.

I fredags var jag på en fest i industriområdet i Chai Wan, en halvtimmes taxiresa på motorväg från Central. Det var nån fransk modetidning som hade fest och min Paris-hipster-vän Laure styrde lista med gratis bar. Det kändes som att det var en fest i min rätta miljö, jag tycker att dom väldigt designade klubbarna i Central är mycket tråkigare än en industrilokal på sjätte våningen i ett jättelikt och nästan helt öde hus. Man såg ljusen blinka genom fönstren från gatan, lila och vita. I början var det jättebra musik, en DJ som (vilket jag efter lite forskningsarbete vet) heter Wendy Wenn spelade, hon är från HK. Jag tänkte, åh vilken bra musik det är och fick alla mina fördomar på skam när jag tittade upp mot DJ-båset och såg en kinestjej som såg ut att vara typ arton år, vilket förstås kändes bra. Hursomhelst, sen spelade dom som är bossar på det franska skivbolaget Kitsuné. Alltså döda mig vad värdelöst det var! I januari 2004 släpptes den första Kitsuné-samlingen, och jag lyssnade en del på den då. Dom spelar ju fortfarande exakt samma musik! Dom spelade, seriöst, ”We Are Your Friends”, den poppiga dansmusikens motsvarighet till Smokies ”Living next door to Alice”. Hur gammal är den låten nu? Fyra år iallafall? Antagligen har dessa människor spelat denna låt precis varje gång de spelat skivor sedan år tjugohundrafyra, och dom är väl typ professionella DJ:s? Tröttnar dom inte eller? Så fort Wendy Wenn slutade spela och dessa fånar gick på började alla hoppa och dansa som galningar. Jag gick ut i korridoren utanför och drack öl och kände mig alienerad som ett femtonårigt gothbarn på skoldisko i Boden. Och vad är grejen med att dom bara ska spela varje låt i typ en minut?! Man hinner ju inte lyssna. Det gjorde förvisso att dom bara spelade i två timmar, sen tog väl deras cd-bibliotek slut, dom hann lätt med fem låtar per tionde minut, ingen överdrift. Sen spelade Wendy Wenn igen och jag blev glad. Det var typ Marcel Dettmann-techno, inga kompromisser och inga metal-elgitarr-synthar. Sista timmen var kanske den bästa klubbtimmen den här hösten. Några spänniga tyskar tog till och med av sig tröjorna, så det var ju gött. Ölen tog slut och efter nån kvart kom dom in med en vagn till.

Innan, under dagen, hade vi varit och badat. Det har varit så fint väder och jag tänker att jag måste försöka sola mig så mycket jag kan i den ”sista” solen. Vattnet var ganska kallt men det var lugnt att doppa sig. Vi åkte bussen i skymningen, stranden var öde när vi kom fram. Bergen runtomkring stranden var alldeles mörka, men havet fortfarande ljust och vattenytan speglade skymningshimlen och lamporna. Vi sa till varandra, precis som ikväll, jaha det här var HK det.

2008-retrospektiv vol. 1 - det personliga houseåret

Varje år listar jag mina tio bästa låtar under året. Eller egentligen är det inte dom ”bästa” hur skulle jag kunna veta det, utan det är dom som varit mest signifikanta. Nu har jag gjort en lista på dom låtar som gjorde mitt 2008. Trots att jag knappt kunnat ladda ner något alls här i Asien, där jag spenderat fyra av årets månader, uppskattar jag att jag laddat ner åtminstone sjuhundra låtar släppta i år – det är ju nästan två nya om dagen. Vissa har förstås stuckit ut mer än andra. Det beror på lite olika faktorer: Att jag har ett fint minne till en låt, att jag dansat till den eller att jag spelat den mycket, att jag av någon anledning lyssnat extra på en viss låt, och att jag när jag tänker tillbaka på mitt 2008 kommer att tänka lite extra på dessa låtar. Jag har gjort min årsbästalista varje år under hela tjugohundratalet, och den jag nu gjort är utan tvekan den mest homogena listan hittills. Flera av låtarna som kvalade in på topp tio är väldigt lika, och ingen är väldigt olik någon av de andra. Detta är också sant om den lista med ett hundratal låtar som jag utgick ifrån och som jag har ägnat senaste veckan åt att skala av. Man kan fråga sig vad denna avsmalning av min musiksmak beror på. Min lista för år 2005, till exempel, innehöll både hiphop, pop och dansmusik. Nu är det bara någon form av postminimal tech house. Därför, som sagt, menar jag absolut inte att dessa låtar var dom ”bästa” låtarna som släpptes 2008, men däremot var dom mina. Jag har gjort listan i imbördes ordning eftersom det kändes roligt. Det finns inte en enda kvinnlig artist på listan, vilket eventuellt säger något om min världsbild som jag borde ta mig en funderare på.

10. Nick Curly – Kalimba [Murmur]
Eftersom ny musik inte var lika viktig för mig under hösten som i vanliga fall (vilket har praktiska orsaker – att göra en dygd av nödvändigheten eller vad det heter) är årsbästalistan väldigt framtung, på så vis att det nästan bara är låtar släppta under första halvåret som är med. Den här släpptes alldeles nyss. Jag har haft den på datorn i nån månad. Jag har lyssnat på den flera gånger varje dag sen dess. Åh den är så perfekt. Så fina percussions, så lågmält sväng, en snare som låter helt perfekt, basgången och en liten melodi spelad på just en kalimba. Jag kommer alltid att tänka på HK:s skyskrapor i eftermiddagssol när jag hör den här.

9. Two Em – Manjala [Dekadent]
Det finns personer vars smak jag representerar som inte gillar den här låten, vilket jag på ett sätt kan förstå. Men alltså dansmusik handlar väl om fest? Inget var festligare under mitt 2008 än den här. Den är så puckad, den låter som något att dreglande slå huvudet i väggen till tjugofem gånger bara för att man tycker det är skoj. Samtidigt är den ganska avancerad i hur den är producerad, med flera olika lager som samspelar och bryter av mot varandra om vartannat. Det är en låt till vilken man bör ha glitter i ansiktet och skrika ”Det kallas TECHNO, har jag hört!!” över dansgolvet.

8. Radio Slave – K-Maze [Rekids]
2008 var året då Radio Slave tillslut tog ett steg bort från det sound han har förfinat på släpp efter släpp de senaste två åren, inte minst på den serie med remixer som han kallar Panorama Garage, och som jag älskat. Det var hypnotiskt och montont. Låten K-Maze, vilken möjligen kan avfärdas som en mindre viktig produktion, representerar ändå slutpunkten på denna resa – målet. En studie i hur monoton och skenbart enkel en låt kan bli och ändå vara så fantastiskt fascinerande.

7. Unknown – Slowhouse Three A1 [Slowhouse]
Deep house for the minimal kids, eller hur det nu var någon uttryckte det. Spela roll då. Det sägs att det är Agnés som gjort den här, vilket väl låter rimligt? Den har smygit sig på, som deephouse väl bör. När jag var i Japan var jag på en liten klubb där den här spelades, vilket är ett fint minne från tjugohundraåtta.

6. Matthew Styles – We Said Nothing [Diamonds & Pearls]
Det roligaste jag vet är att vara på Panorama Bar, och We Said nothing låter exakt som det är där. Hejsansvejsan, dans.

5. Tolga Fidan – All Pleasure Is Relief [Vakant]
Denna låt var en av de första jag lyssnade på i den långa rad av skivor som släpptes detta år som byggde på lite tribal-percussion, upphackade röster och ett puttrigt sväng. Jag tycker fortfarande att det även är den bästa. Den är en floater, och flyter på i nästan elva minuter utan att det händer särskilt mycket förutom att nyanserna i percussion-lagren långsamt växlar. Sen kommer det lite vokaler på slutet, men de har inte så stor betydelse. Och så en aukustisk gitarr som är så stillsam och vacker som dansmusik kan bli. En låt som förhåller sig till house så som jazz förhåller sig till blues, eller nåt. Lite överdriven formulering kanske.

4. Lee Jones – Aria (Tiger Stripes remix) [Aus]
” The track is delicate but still forceful with a slight, loping funk that suits its romantic nature perfectly, and is decorated with emotional flourishes that make the heart swell and the spine tingle. I’d play it at a moment in the night when everyone is drenched in sweat but somehow calm and the dancefloor is half empty, but for anyone there it would be the moment that they go home and remember the evening by.” Det håller jag med Jacob Wright om fullständigt.

3. Solomun – Deadman [Four:Twenty]
Den här är, som det brukar heta, fet . Vilket i undantagsfall räcker väldigt långt!

2. Guillaume & the Coutu Dumonts – They Only Come Out At Night [Musique Risquée]
Många av låtarna här på listan förenas av att dom innehåller fantastiska snares. Men det här var årets bästa! Likaså bjuder denna låt på årets vackraste lilla melodi, vilken konstrasterar helt perfekt mot en fin ackordföljd som loopas om och om igen. Min dröm hade varit att vara på en utomhusfest på sommaren, typ på Schwedenparty-ön, och precis när solen tittade fram bakom klipporna skulle den här låten spelas, det hade varit det ultimata dansgolvsögonblicket. Den är så himla vacker.

1. Damian Schwartz – 1568 Drexel AV [Mùpa]
Jag tycker det är ganska svårt att skriva något vettigt om dom här låtarna, jag tycker för mycket om dom och dom känns väldigt personliga, men ändå vill jag motivera mina val lite för att förklara mig. Den här låten är lätt den jag spelat flest gånger tjugohundraåtta. Jag tröttnar aldrig på den! I vanliga fall tröttnar jag på låtar jag tycker om efter kanske en månad. Den är ganska generisk på ett vis, kanske är det därför jag inte tröttnar, den har ingen särskild feature som man tycker är fantastisk och sedan inte står ut med. Ändå är den så sjukt effektiv. Jag kommer inte på något bättre att säga än så.


Hedersomnämnande:
Usher – Love In This Club [LaFace]
Det här är lätt den låt som tillhör någon annan genre än techno/house som jag tyckt bäst om detta år

Album:
Dom enda album jag lyssnat på i någon utsträckning, och som väl alla varit bra, är:
Move D & Benjamin Brunn – Songs from the Beehive [Smallville]
Håkan Hellström – För sent för Edelweiss [Dolores]
Bruno Pronsato – Why Can’t We Be Like Us [Hello? Repeat]
Minilogue – Animals [Cocoon]
Luke Solomon – The Difference Engine [Rekids]

bekänna färg

Om någon har läst mer än fyra inlägg på denna blogg vet ni att jag inte tycker om Moderaterna. Detta beror i grunden på två symbolfrågor som jag har tänkt skriva om ganska länge.

1. Den första har att göra med Jon Olssons, enligt rykten, kamouflagefärgade Lamborghini. Jag och skidstjärnan Olsson växte upp på samma gata. Han är jätteduktig på att åka skidor och verkar vara driven när det gäller affärer och har därför tjänat massor av pengar. Tillslut blev han så rik att han inte länge hade råd att betala skatt varför han flyttade till Monaco. Han ville hellre ha en Lamborghini än att betala tillbaka lite av, exempelvis, de skattepengar som gjorde att han kunde ägna sin gymnasietid åt att åka slalom istället för att räkna matte. Eftersom jag känner Jon (dock ej personligen) är det omöjligt för mig att skriva om hans Lamborghini utan att framstå, och känna mig, som en avundsjuk idiot. Jag bör istället unna Jon hans skattefria tillvaro och hans bil – eftersom Jon har åstadkommit något och blivit framgångsrik. Vad är det som har gjort att det allmänna medvetandet i Sverige betraktar bidragsfuskande sjukpensionärer som samhällets fiende men skidstjärnan Jon Olsson som en folkhjälte, som man dessutom är en bitter jävel om man kritiserar? Jag tycker att denna vändning i det allmänna medvetandet, där fokus flyttats från skattesmitaren till bidragsfuskaren, är en symbol för något större. Jag tycker vidare att det är något mycket oanständigt, cyniskt och förfärligt.


2. Den andra frågan har att göra med medelklassens städvanor. Detta är en mer komplicerad fråga än den om den glasklara cynismen i att Jon Olsson inte vill betala skatt, men inte desto mindre symbolisk för det. När jag var liten sa min mamma att jag skulle städa mitt rum själv. Detta var en självklar del av min uppfostran och jag tycker förstås att hon gjorde rätt. Jag anser, och det är väl allmänt vedertaget förresten, att man kan läsa historien om Europa sedan upplysningen och framåt – historien om det vi kallar det moderna – som en historia om hur människor började städa sina rum själva. Jag har stor tilltro till detta moderna projekt. I det feodala Europa kunde böndernas hela liv beskrivas i en metafor av att de ägnade sig åt att städa någon annans rum. Detta var hela tillvaron. Vid sekelskiftet städade dessa människor sina egna rum och dessutom andras, där de arbetade som tjänstefolk. Vid millennieskiftet var det bara ett ytterst litet fåtal i Sverige som inte städade sina rum själva. Jag kan inte se detta som något annat än en utveckling mot ett allt mer anständigt samhälle. En utveckling mot ett samhälle av likar, som manifesterat sig i mitt eget liv exempelvis genom att jag kunnat läsa på universitetet men inte min farfar, trots att han varit en sann begåvning. Det är också omöjligt för mig att se skattesubventionering av ”hushållsnära tjänster” – dvs. ett slags bidrag till medelklassen som ger billigare städhjälp, finansierat även av människor som inte har råd med städhjälp oavsett denna skatterabatt – som ett steg tillbaka mot det samhälle som gjorde att farfar inte fick läsa på universitetet.

Utifrån dessa mycket enkla symbolfrågor tycker jag vidare att det är ganska lätt att bestämma hur jag ska rösta. Mycket i realpolitiska frågor är komplicerat. Dock anser jag att man kan välja vilket perspektiv man har – om man vill identifiera sig med sjukpensionären eller skidstjärnan, bonden eller den feodala slottsherren. Och att man, om man nu hellre vill vara skidstjärna än sjukpensionär, åtminstone borde erkänna det och inte påstå sig verka för den omöjliga utopin om ”allas bästa”.

den finaste mening skriven av philip roth som jag har läst

"How long could he watch the tides flood in and flow out without his remembering, as anyone might in a sea-gazing reverie, that life had been given to him, as to all, randomly, fortiously, and but once, and for no known or knowable reason?"

Den litterära klyschan om att stå på en strand, tänka på livets lotteri och känna gemenskap med alla människor - det är en klyscha jag tycker mycket om. Samt rytmen i denna mening! En rytm som jag tror är speciell just för det engelska språket.

om att ha en tenta på hku

Idag hade jag min första tenta här i Kina. När jag tänker på saken: Att ha en tenta i Kina – vad exotiskt det låter. Tentan var jättelätt, vilket kändes skönt. Nu har jag två tentor till att klara av, en på fredag och en nästa vecka, och sen är mina akademiska äventyr i Asien över. Det kanske är dags för en sammanfattning?

Det var ganska svårt att plugga till den här tentan. Jag är så van nu vid att ha tentor som dels är typ hundra gånger mer omfattande än den här var och dels är helt annorlunda uppbyggda eftersom vi alltid får ha med oss alla böcker och alla anteckningar till tentan. Nu kändes det som att plugga till ett prov i samhällskunskap på gymnasiet, och plötsligt kom jag ihåg hur det kändes; något jag tydligen glömt bort. Jag hade tenta, eller prov kanske är ett bättre ord, i kursen Introduction to Sociology, vilken är en kurs jag ångrar att jag tog för den har varit kass. Den har från första början känts som en kurs för barn. Ändå har den krävt en massa arbete eftersom vi varannan vecka tvingats sammanfatta artiklar vi läst på en A4-sida. Sammanfatta artiklar liksom, hallå jag är inte tretton år! Jag avskyr den typen av arbetsuppgifter, dom ger ju ingenting, det enda dom går ut på är att visa upp för någon annan att man läst en artikel. Det är den akademiska världens motsvarighet till att flytta en jordhög från en plats till en annan med hjälp av spade och skottkärra. Att läsa denna kurs har även påminnt mig om en annan sak med gymnasiet – den förfärliga kombinationen av understimulans och stress. Understimulans eftersom det man gör håller så låg intellektuell nivå, men ändå stress eftersom man trots allt måste lägga ett visst antal timmar på flytta den där akademiska jodhögen, hur dum uppgiften än är, och att man, eftersom man läser flera kurser parallellt, måste flytta massor av jordhögar samtidigt. Detta gör också att jag inte har någon lust at göra särskilt bra ifrån mig – vem finner någon mening i att anstränga sig för att flytta en jordhög på ett snitsigt sätt liksom? Usch vad hemskt det var att gå på gymnasiet nu när jag tänker på det, för att inte tala om högstadiet! Jag står helt klart på dom suddkastande, mobilpratande högstadieelevernas sida, eller jag tycker åtminstone att dom reagerar på ett sunt vis på sin omgivning. I helgen satt jag och försökte lära mig de Power Point-presentationer som använts på kursen, och som vi kunnat ladda ner från det så kallade nätet, utantill. Utantill liksom, gud.

Min kurs i Gender and Society har också varit på detta vis som beskrivits ovan (jag har tenta i den kursen på fredag), men dom andra kurserna har varit bra. I filosofikurserna har vi bara skrivit uppsatser och inte haft några prov, vilket jag tycker känns mera värdigt. Foucault-kursen har verkligen varit bra, jag tycker verkligen att den har hjälpt mig att förstå saker om världen och mitt eget liv som jag inte insett innan, och det känns dessutom som att mina kunskaper om Foucault har gett mig många moraliska insikter och faktiskt även fått mig att omvärdera vissa saker, eller åtminstone gett mig (uppelver jag åtminstone själv) vatten på min kvarn i vissa frågor som jag funderar mycket på, exempelvis värdet av att försöka ebjuda alternativ till allt vi tar för givet, särkskilt i moraliska frågor.

Vi hade dagens prov i en sporthall som hör till universtitet. Jag ställde klockan på åtta, vilket var länge sen, jag brukar nämligen kunna sova precis hur länge jag vill på dagarna i vanlliga fall. Sporthallen var omgjord till tentasal, mängder av bord var utställda. Jag tror vi är ungefär fyrahundra personer som tagit kursen (i en av filiosofikurserna är vi femton!) och jag skulle sitta på plats nummer trehundrasju hade dom bestämt. Jag hade lite huvudvärk. Vi skulle svara på två frågor, men det fanns tio stycken att välja på! Jag skrev i en timme om hur marxismen respektive Max Weber betraktar förhållandet mellan kultur och samhälle, och i en timme om begreppet alienation i förhållande till två artiklar som ingått i kursen. När jag ville gå på toa var jag tvungen att vinka till en vakt som sedan följde med mig, jag trodde halvt på allvar att han skulle följa med ända in på toaletten, men han nöjde sig med att stå och vänta precis utanför det bås där jag kissade. Sen följde han mig hela vägen tillbaka till min plats igen. Jag gick ifrån tentan när det var en kvart kvar av skrivtiden, för jag tänkte at jag skulle hinna före den kö som skulle komma att bildas när fyrahundra personer skulle gå ut genom samma dörr. Lätt och glad i kroppen lämnade jag lokalen.

straight outta bästkusten: dj futte!

Jag har en vän som heter Fabian, han bor i Göteborg. Fabian gillar, förutom att vandra runt i skogen och lukta på blommor, housemusik. Ibland säger jag till Fabian att han gillar house för mycket, och att det inverkar negativt på hans kärlek till techno, men det är mest för att retas. Ett av mina bästa ögonblick detta år var när Fabian och jag spelade Lucianos kvartslånga edit av St Germains Rose Rouge, sent på natten på en svartklubb i Göteborgs hamn. Vi har haft många fina musikögonblick tillsammans, Fabian och jag. Han är dessutom en av dom bästa vänner jag har här i livet. Därför är det förstås naturligt att Fabian är den första gästmixaren här på going like you-bloggen! När bloggen blivit berömd ska jag starta min egen podcast som kommer att ha tusentals lyssnare och vara för 10-talet vad Beats in Space var för 00-talet.

Jag tycker att Fabians mix är jättebra, bättre än den jag själv postade för inte alls längesen, vilket jag dock (inför mig själv) tänker skylla helt och fullt på att Fabian har bättre tillgång till musik än jag, eftersom han inte bor i en diktatur! Det är små gester utan att vara allt för dubbigt, fina nyanser och trots att det är ganska minimalt och inte alls någon prime time-musik faktiskt även ganska ”roligt” och vädligt dansant, utan att vara speciellt hittigt.

Låtlistan:
STL - All We Need [Something]
Lowtec - Untitled A1 [Workshop]
Drei Farben House - In A Silent Turn (Liefko & Afrilounge Remix) [Polished Audio]
Peace Division - Gotta Have You (Rozzo Mix) [Tsuba]
Sascha Dive - Black Panther (Samuel Davis Raw Dub) [Deep Vibes]
Lerosa - Much Later [Uzuri]
Tony Lionni - Shuffle [Versatile]
Tiger Stripes - Voyage (Solomun Dub) [Nite Grooves]
Martin Zadak - Zahara [White]
Chez Damier - Can You Feel It (New York Dub) [KMS]
Goldwill - Book Duty [Musik Gewinnt Freunde]

Ladda ner mixen här

som almqvist hade sagt det

Godheten, människa, din okända ängel, vilken
ensam församlar, där allt förskingrar; vilken
ensam bygger, där allt förstör. Akta dig! var rädd
— var rädd — var ganska rädd om din sista, din
enda vän —
(Ack, och ändå —
Varför är den goda dum —
Varföre är den kloka ond —
Varföre är allt en trasa — )

stopp personligt

Igår ordnade mina kompisar Anders och Petra ett event kallat Little Saturday på den "skandinaviska" restaurangen FINDS (Finland, Iceland, Norway, Denmark, Sweden, that is!) för att föra den trevliga traditionen lill-lördag till HK. Det gjorde dom bra! Det var billigt i baren och trevligt på alla vis, trots att jag inte vann något i lotteriet dom hade. På FINDS serverar dom "Scapas" (Scandinavian Tapas, that is!) vilket är typ lax och köttbullar. Den lokala DN PåStan - Time Out - skrev nyligen lyriskt om den enormt exotiska rätten blåbärspaj. En norsk kille sa till mig att lill-lördag egentligen var något typiskt norskt, inte svenskt, och att det heter lille-lörda'. Men det var inte det jag skulle skriva om.

I samband med little saturday fick jag tillfälle att prata lite med några av dom svenskar som jobbar här i HK och som är i yngre medelåldern. Det är förstås naturligt att den svenska communityn i stan håller ihop litegrann. Det finns något som kallas Young Professionals HK som ordnar olika evenemang, typ after work-öl, men något sådant har jag aldrig besökt. Svenskar i HK jobbar företrädesvis på bank antar jag. En egenskap jag verkligen skulle vilja ha är förmågan att vara lättsam och trevlig i mingelsituationer. Även om jag blir bättre och bättre tycker jag fortfarande att mingel är förfärligt jobbigt och svårt. Man vet aldrig hur länge det är tänkt att man ska prata med varje person. Jag är rädd för att prata på för länge och göra den andra besvärad. Ännu värre är den motsatta situationen, nån jävel som aldrig slutar prata och jag måste hitta ett lättsamt och naturligt sätt att ta mig ur situationen. Det var dock inte heller mina mingelissues jag hade tänkt skriva om nu.

När jag pratade med HK:s svenska "young professionals" fick jag bland annat lära mig att hela jordens befolkning skulle få plats på Gotland utan problem, att försvaret räknar med att varje person tar upp 0,75 m2 av ett skyddsrum och att vi därför inte måste oroa oss för överbefolkning, klimatförändringar och utfiskade hav. ("Det är bara att googla Gotlands yta, det är sant det här alltså"). Alla kan ju vara på Gotland! Okaaaj. Alla pratade om sina respektive företag som "vi" (även om dom jobbade på typ en multinationell bank) och använde engelska termer när dom talade ekonomi. ("Det är en helt annan spirit här i Asien, jag menar, Sverige går ju in i recession nu va, men här är det ju fortfarande growth på elva procent va, framtiden finns här va"). Det talades mycket om börsen. Alla prisade sina liv här i HK; hur soft dom hade det, vilket utbud det finns och hur trevligt det är med hushållerska. Okaaj. Alla frågade också vad jag pluggade, jag sa juridik ibland och filosofi ibland. Dom gånger jag sa filosofi fick jag en skeptisk, granskande blick till svar. Men dom var trevliga, givetvis fantastiskt trevliga och lättsamma människor. Och så frågade dom hur jag tänkte mig min karriär, om jag funderat på att ta mig in i "näringslivet" här i HK och se lite av det som dom alltid, av outgrundlig anledning, refererade till som "verkligheten". Jag raljerar antagligen när jag skriver om det här. Men alltså det finns något med den där typen av samtal som får mig att vilja skaffa en pistol och skjuta mig själv i huvudet.

När jag var yngre var jag aldrig rädd för det som kallas att "gå in i cirkeln och vandra" - jag tyckte att det verkade roligt. Men ju äldre jag blir, eller kanske snarare ju närmare min examen jag kommer, desto mer börjar jag oroa mig för det. Jag är rädd för att bli en människa som diskuterar vad som försiggår på börsen. Kom kom atombomb, om vi nångång, nånsin, blir som dom - nynnade jag när jag var sjutton år.

Jag blir nervös när jag tänker på ordet "karriär". Det beror antagligen på att jag vill ha en karriär men inte vill vilja ha det. Min idol Nina Björk, som jag ofta refererar till här på bloggen, skrev en sak om det här som jag (som vanligt) håller med om: Att man får bli vad man vill men att man måste vara duktig. Detta skrev hon i samband med någon skolpolitisk fråga. Man får göra precis det man vill i livet, under förutsättning att man gör exakt det som Jan Björklund upplever som duktigt och som man även kan mäta. Jag har alltid, i hela mitt liv, varit duktig på just det som Jan Björklund anser att man ska vara duktig på: läsa, skriva, räkna, kunna saker om historia. Det har även Nina Björk varit, antar jag, och kanske är det därför Nina Björk och jag båda tycker förfärligt illa om Janne och allt det han vill genomföra. Det är en ambivalens. Jag får även en kick av att vara duktig. Några av mitt livs lyckligaste ögonblick har varit när jag fått tillbaka en väldigt bra tenta. Detta är givetvis en alldeles förfärlig egenskap jag har, men det är sant. Det är en lycka, väldigt kort, som liknar den som jag föreställer mig att en casinospelare känner precis efter en stor vinst. Snabb, extremt tydlig bekräftelse som egentligen är alldeles tom.

När jag skriver att man "måste" vara duktig skriver jag egentligen om hur jag ser på mitt eget liv. Om jag inte kände mig tvungen att vara duktig skulle jag antagligen ha mindre svårt för att Jan Björklund tycker så. Min innersta rädsla är att inte vara duktig på något särskilt, något som givetvis också är en av mina allra mest osympatiska egenskaper. Är det därför jag automatiskt sparkar bakut när någon vill prata med mig om min framtida "karriär", att det trampar på en väldigt öm tå i min egen självbild? Att jag ser karriärsugna människor och hatar dom litegrann eftersom dom representerar en sida hos mig själv som jag inte vill kännas vid? Så tror jag att det är. Samt att jag genom att intala mig själv att jag inte är intresserad av en "karriär" (och hålla på och snacka om det hela tiden) bearbetar tanken på att jag eventuellt skulle kunna misslyckas med någonting jag satsade på att genomföra. Att leva hela sitt liv efter devisen: surt sa eventuellt räven om rönnbären, det beror som på om jag lyckas få tag på några rönnbär eller ej framöver. I somras hade jag ett väldigt eftertraktat sommarjobb. Efter att jag fått det kändes det väldigt lätt att säga, och att erkänna inför mig själv, att jag var jätteglad för det och att jag kände mig lite stolt. Innan jag fått det skulle jag aldrig våga erkänna något sådant, för om jag gjort det hade jag även kunnat misslyckas.

Allt det här tänkte jag på när jag träffade unga medelålders människor i karriären som verkade betrakta mig som någon form av jämlike. Jag är verkligen helt ointresserad av att ha en fin lägenhet i HK och typ en bil, jag är bara ute efter bekräftelsen det innebär att anses duktig! Om vi nångång, nånsin, blir som dom . . .

music! (paus) music! (paus) music!

House är en musikstil som är bra. Jag har gjort en mix med house, med hjälp av min dator. Eller är det kanske techno, bara att nästan all techno år 2008 i själva verket låter som house? House är ofta svängigt och ibland är house djupt. Min mix är både svängig och djup. En annan bra sak med musikstilen house är att den nästan aldrig handlar om något annat än just house, det vill säga sig själv. Eller om house som är deep. Detta tydliggörs av att många låtar och/eller artister som medverkar i mixen har en vitsig referens till house i titeln. Ofta pratar man om house som en känsla som inte gör sig så bra att beskriva i ord. Man kan säga att house tar upp känslor som hänger ihop med entusiasm och glädje – en frihetskänsla – men det har också att göra med saker som gemenskap, innerlighet och skönhet. Det finns många slagord om house, till exempel ”home is where the house is”. Kanske är det därför jag kan sitta i HK och sätta ihop en mix som man kanske kan klandra för att vara allt för trendig. Ett studentrum i HK och dansgolven i Berlin, vi har samma hem.

Det finns några ställen där det inte är jättetight, det här programmet jag använder är inte så bra att göra finjusteringar med. Det är också svårt att EQ:a på ett vettigt sätt. Annars är jag ganska nöjd med hur mixen börjar med några låtar som mest är bas och trumma, för att sedan bli djup och seriös på mitten, fortfarande med rätt mycket percussion dock, och sen efter en viss punkt bara blir mer och mer puckad, för att slutligen landa (även om landningsbanan av utrymmesskäl är kort). En dynamisk klubbkväll i kortformat!

Det här är låtlistan:

Dubshape – Different elevation (Glimpse mix) [Supernature Digital]
Dubshape – Pieces (Sebastian Roya rmx) [Supernature Digital]
Jens Bond – Superficial [Highgrade]
David K – Three arches (Deep) [Tsuba]
Damìan Schwartz – In the Mood [Net 28]
+ Ecstasy Club – Jesus Loves the P.S.I. [Hardware]
La Peña – Beep Kustin [La Peña]
The Mountain People – 003.A [Mountain People]
Martinez – Momomowha [Moon Harbour]
+ Joris Voorn – Deep Side of the Moog [Cocoon]
Markus Fix – House in the House [Love Letters from Oslo]
Daso – Pars Tensa [Connaisseur]
Sebo K – Diva [Mobilee]
Unknown artist – Siboney [We Can Do It]
Mihalis Safras & Mark Broom – Crabsticks [Material]
Je Davu – I Zebra [Platzhirsch Shallplatten]
Koljhah – Morgen [Sushitech]
Richard Wolsdorf – Tia [Below]

Ladda ner den här

två detaljer ur min vardag

- Nu är det tentaperiod och det stora universitetsbiblioteket är öppet tjugofyra timmar om dygnet i tre veckor! När man kommer dit på förmiddagen är alla platser upptagna av pluggande kineser, eller snarare deras papper. Dom paxar platser med papper. Jag brukar vara hemma och plugga ganska mycket. Igår skrev jag tvåtusen engelska ord om hur Foucault använder begreppet ”liberty” i sin sena produktion och sen kände jag mig ganska nöjd med mig själv. Nu ska jag skriva om hur David Hume får problem med att förklara varför vi har en idé om en personlig identitet. Det är inte ett lika roligt ämne. Idag började personalen på biblioteket röja bland alla paxade platser. Om ingen varit på en plats på en halvtimme la dom dit en lapp som varnade om att papperen snart skulle flyttas, och efter ytterligare nån timme tog dom bort dom och la dom bakom disken, jag antar att det fanns stora högar med papper där. Många kineser sover också på sina platser, antagligen eftersom dom sprungit runt och skrikit i korridorerna på sina Halls hela natten och därför är trötta.


- Att bo i HK handlar mycket om att åka hiss. Jag är expert på att åka hiss nu, för det är lite av en konst; en konst som förfinats här i staden som har tvåtusen fler hus högre än femton våningar än den stad som har näst flest sådana i världen. Det är ganska skönt att jag bor på första våningen i huset (som iof ligger på femte våningen, på de fem första våningarna är det annat än Swire Hall) för då kan jag ta trappen upp och behöver inte ägna hela min vakna tid åt att vänta på hissen. Men i skolan måste jag åka ganska mycket. Det finns knappar i hissen som man använder för att stänga och öppna dörrarna, så måste man inte stå och vänta på att de ska stängas automatiskt. Det råder delade meningar om huruvida det finns såna knappar på hissarna i Sverige men jag har åtminstone aldrig sett dom användas. Den som står närmast knapparna har till uppgift att trycka, det är underförstått. Om det är fullt med folk i hissen får man försöka backa in och klämma in sig med ryggen före. Om det blir för många i hissen börjar den tjuta och den närmast utgången förväntas gå ut och ta nästa hiss. Ganska ofta är hissarna fulla.

lyckliga stunder i happy valley

Häromdagen var jag på HK:s eget Solvalla – galoppbanan i Happy Valley. Det fick mig att tänka lite på det faktum att man gör det som förväntas av en; i HK ska man spendera en onsdagkväll på galoppbanan. Fast det var kul! Galopp är annorlunda än trav sa Per Hagman en gång i en intervju jag läste och kanske är det därför Happy Valley känns som något helt annat än träningsoveraller, tv4 och Stig H Johansson. Eller bara för att det är skoj – det ligger mitt i stan med skyskraporna runtomkring, arenan är jättestor, större än någon arena i Sverige, och olika ölmärken har egna öltält där dom serverar plastglas och pitchers. Jag tror att det på engelska kallas Happy Go Lucky, stämningen som rådde på arenan.

Innan första loppet kollade vi in hästarna. Hästen är ett djur jag tycker mycket om, dom är så ståtliga! Hästarna som skulle vara med i galoppen var helt sjukt fita (fitta? Hur skriver man det ordet i text utan att det blir något annat?), eller alltså hästarna var helt sjukt vältränade. Jag har aldrig sett några sådana hästar någon annan gång – dom liknade inte dom som fanns på ridskolan där min syster hängde när hon var yngre. Jag är rädd för dom flesta tamdjur men inte för hästar.

Jag valde häst nummer fyra för den såg taggad ut. Det gick ju sådär alltså. Min kompis Anders gick på oddsen istället och då gick det toppen. Jag satsade bara tjugo kronor så det var inte så farligt. Hästarna sprang otroligt fort, i klunga, och alla jockeys verkade flyga ett par tre decimeter ovanför sin respektive häst – det såg helt livsfarligt ut. Längst upp på den höga läktaren fanns enorma strålkastare som gjorde att hela området var ljust såsom när en kamerablixt blinkar, fast hela tiden. Min franska kompis Laure har lyckats få ett jobb i samband med galopperandet; en i hennes klass är professionell hästgamblare och hon får tusen kronor per kväll för att skriva upp de nummer som denna hästgamblare säger till henne på ett papper. Hästgamblaren sitter med en kikare och håller koll på vilka hästar som är snabbast. Proffset gamblar för flera hundra tusen kronor per lopp, men det är inte hennes egna pengar utan hon är anställd av en firma i London.

Jag verkar inte vara så duktig på det här med spel och dobbel för jag förlorade i det andra loppet också. Kinesiska män i träningsoverall satt och läste tabeller frenetiskt, och antagligen gick det bättre för dom än för mig. Förra gången jag skrev om spel här på bloggen var när jag skrev om casinona i Macau, men galoppbanan var annorlunda. Det kändes inte obehagligt och dekadent som casinot gjorde, det kändes bara skoj. Kanske har något förlorat allt dom äger på den där banan, men hästar är åtminstone väldigt fina när dom springer

en film jag har extremt höga förväntningar på

Nån som sett den?

lite snack

Det är klara dagar i HK med solsken, jag har inte sett ett moln på många veckor. Flera träd på campus har börjat blomma igen och man tänker på den gamla strofen ”Nu börjar den vår den svage kallar höst” (Karlfeldt mf!) som förstås har en annan innebörd när träden blommar igen. I HK finns det fler skyskrapor än det finns träd, men när jag tittar ut genom fönstret ser jag den skogsklädda siluetten av the Peak resa sig ovanför universitetet. Idag har jag min sista föreläsning för terminen, och sen är det tentaperiod. Jag kommer nog att plugga mindre till dessa tentor än jag brukar plugga till terminstentorna hemma på juridikum, om ni ursäktar en underdrift. Om jag inte hade behövt mina pengar i Berlin så hade jag gjort som många andra och åkt till Fillippinnerna eller Bali eller nåt nästa vecka, en weekend i Shanghai kanske jag ska kosta på mig, jag får se. Igår gick jag på Bonham Road, min gata, och tänkte på HK och vad jag kommer att sakna. Jag kommer till exempel att sakna höga hus och smala gator och att man kan skymta hamnen.

ännu en anledning till att jag ibland saknar sverige

Längre bort från "Allians för Sverige" än detta kommer vi inte kamrater!



". . . Boken som Agnes tittade i heter 'Elva katter i en säck'"
Åh Sverige!

en av anledningarna till att jag även saknar sverige, ibland

befria musiken från bomullsbyxorna

Det är lustigt att många av dom bästa texterna som skrivs om musik på svenska står att läsa i en modetidning, men så är det tycker jag. Ironiskt också i detta fall, eftersom Johanna Karlsson har skrivit en artikel på Rodeobloggen som handlar om att musik inte är mode. här. Musik är inte mode, musik är nämligen musik. Johanna Karlsson skriver om att så fort det skrivs om dansmusik så ska det skrivas att det minsann inte bara är dansmusik. Ofta är det även något så pass fint som lyssningsmusik. Eller – kanske ännu oftare – en ”våg”; en form av mode. Istället för att göra så föreslår Karlsson att man ska göra som Teknikmagasinet gör på sin hemsida; dela in all musik i någon av kategorierna ”Instrument” samt ”Disco”. Fantastiskt! Jag tycker att hennes artikel formulerar någonting som jag själv skulle vilja formulera: Musik är musik. Detta är förstås är självklart men det skrivs aldrig om musik på det viset (i media som behandlar pop, obs). Musik är instrument och disco – inget annat. Det är ljud. Varför blir musik nästan aldrig avhandlat såsom varandes ljud?

Johan Kinde sa att ”kläderna är viktigare än musiken” vilket förstås när det sas, i början av åttiotalet, var ett fantastiskt sätt att provocera alla som tycker att Darkness on the Edge of Town med Bruce Springsteen föralltid kommer att vara världens bästa skiva. Den samlade svenska musikjournalistkåren verkar ha skrivit denna slogan med tippex över sina datorskärmar, för att aldrig någonsin glömma bort den. Fredrik Strage, vinnare av stora journalistpriset, skrev nyligen i DN att ”bra popmusik” alltid är relaterat till begreppet ”coolhet”. Bra popmusik har alltså inte i första hand att göra med ljud? Andres Lokko, som kanske mer än någon annan person har influerat den stora majoriteten av popintresserade svenska sjuttio- och åttiotalister, frågar sig i Svd huruvida en låt som är bra i praktiken verkligen också är bra i teorin. Jag är inte den som vill klaga på teoriserande, det är ju typ det bästa jag vet, men återigen handlar det inte musik som musik. Det handlar istället om musik som en accessoar till en ”livsstil”. Jag tror att många människor som anser sig vara väldigt intresserade av musik (särskilt popmusik) i själva verket är intresserade av begreppet ”livsstil”.

Detta var också vad jag egentligen ville säga med min lista över saker jag inte saknar med Sverige – att jag upplever det som ett mycket svenskt fenomen att hålla på och jiddra med detta jag kallar ”livsstil”. Johanna Karlsson visar på en artikel i rocktidningen Sonic för att driva sin tes:

”Det handlar om en text som vill svara på frågan: ’vad är balearic?’ Ja du, kan svaret kanske vara att det är ett ljudläge som hittas i en viss typ av produktioner – oftast kommersiella, lite fåniga gamla poplåtar eller chilly knarkande dansmusik – och som passar för DJ:s att använda när de vill skapa ett suggestivt sug i sina set?

Nej nej, såklart inte. Sonicsvaret är att begreppet är någon stort, ogripbart, svävande, abstrakt flygandes mellan rosévin och havsklippor som en böljande filosofi. Gee.

Och så det här jävla tjatet om bomullsbyxor.”

Det verkar nästan ömöjligt för svenska journalister att skriva om musik utan att samtidigt skriva litegrann om bomullsbyxor. Det verkar nästan som att dom ber om ursäkt för att det är musik dom skriver om, och slänger in ett par bomullsbyxor och lite snack om ”eskapism” för att rättfärdiga sitt slöseri på pappersmassa. Man frågar sig om dom är intresserade av musik eller av en särskild livsstil som går ut på att gå runt i bomullsbyxor och vara lite lagom kulturell.

Jag tycker det är problematiskt att klubbmusik alltid är relaterat till saker som är ”häftiga”: såsom att vara ung och snygg och gå på nattklubb. Kanske är det därför som just dansmusik har extra svårt att bli betraktad som musik. Jag är verkligen ointresserad av att läsa texter om att vara ung och snygg och gå på nattklubb. Att vara intresserad av dansmusik blir lätt förknippat med att vara intresserad av att vara hipp, det är hemskt synd. Kanske är det också därför jag nästan aldrig läser något om musik längre (i förhållande till hur mycket jag läste när jag var yngre och främst intresserad av indiemusik samt ”pophistorien”). Jag tycker om dansmusik för att den är anonym och i sina bästa stunder inte är vare sig mer eller mindre än ljud att röra sig till. Därför är dansmusik, särskilt techno, ”tom” och betyder allt och inget. Jag tycker om att den nya labeln Story skriver i sin pressrelease att dom inte har någon lust att berätta vilka artister som gjort låtarna de pressat på vinyl – de vill nämligen att något så omodernt (tycks det) som musiken ska stå i fokus.

Förutom några bloggar och diskussionsforum (som jag läser med skräckblandat förtjusning, särskilt mnml.nl) är Resident Advisor nästan den enda tidning jag läser som behandlar musik – min främsta hobby. RA skriver bara om musik i sig. Dom skriver om ljuden och inte om att något särskild form av musik är extra häftig.

Jag föreställer mig dock att det finns många tidningar om Jazz och klassisk musik som också handlar om själva musiken, men jag anser mig inte ha tid att läsa om dom genrerna. En sak som techno och Beethoven ju har gemensamt är att det är musik som handlar vare sig om bomullsbyxor, frisyrer eller det som Fredrik Strage kallar ”coolhet”.

fakta

Eftersom jag är något av en tonårstjej gillar jag förutom Gossip Girl även listor av följande slag.

1. Tre namn jag lyssnar till: Erik, Slinky, Svenne
2. Någonting jag tycker om med mig själv: Att jag vill väl
3. Någonting jag inte tycker om med mig själv: Sexton, klumpig och blyg
4. Detta är jag rädd för: Döden, sjukdomar och olyckor. Samt på ett mer vardagligt plan: hundar
5. Tre saker jag vill ha varje dag: Träffa en vän, dricka kaffe, lyssna på en låt
6. Tre saker jag absolut inte kan göra: Kasta bollar, lyfta vikter, mingla
7. Detta tycker jag om att göra: Äta middag, spela skivor, läsa, dansa
8. Detta vill jag göra just nu: Skriva klart mina uppsatser så att jag blir ledig
9. Bästa känslan: Korta ögonblick när allt plötsligt stämmer och världen spelar ett fint ackord istället för att bullra
10. Värsta känslan: Ångest i olika former
11. En egenskap jag gärna vill att min partner ska ha: Snygg
12. Är jag kär just nu: Nej
13. Jag vill gifta mig: Nej, men jag vill vara ihop med någon ”resten av livet”
14. Följande saker jag vill göra innan jag dör: Inget speciellt faktiskt. Leva ett ok liv.
15. Min käraste ägodel: Min böcker
16. Något jag vill ha i present: Ett par hörlurar av modell Sennheiser HD 25
-1 II
17. Detta har jag på mig just nu: Kalsonger, strumpor, jeans, wifebeater
18. Favoritkläder: Nej
19. Favoritdjur: Stora valar är fascinerande i största allmänhet tycker jag. Räv.
20. Följande musikstilar tilltalar mig mest: deep house, techno, hip hop, italo, rnb
21. Favoritlåt just nu: Sebo K - Diva
22. Roligaste/tråkigaste ämnet i (när jag gick i) skolan: Roligaste: Svenska . Tråkigaste: Franska (tyvärr!) samt gymnastik
23. Stjärntecken: Stenbocken
24. En bok jag älskar: The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
25. En film jag älskar: Smultronstället av Ingmar Bergman
26. Tv-program jag gillar: ”Trevliga program” såsom Landet runt
27. Favoritdoft: Den särskilda blandningen av cigaretter, alkohol, parfym och svett
28. Detta äter jag gärna: Sushi
29. Dricker helst: Öl, rödvin, kaffe
30. Favoritgodis: Lakrits
31. Hit vill jag gärna åka på semester: USA
32. Färg på mina ögon: Grön
33. Min längd: 180 cm
34. Jag tror på: Tyvärr tror jag nästan inte på någonting, men jag försöker tro på kärlek
35. Jag spelar: Inte något särskilt. När jag var yngre spelade jag gitarr i ett rockband
36. Person jag beundrar: Nina Björk, Sture Linnér
37. Så här bor jag: Studentrum på Swire Hall, HK
38. Antal döda krukväxter i hemmet: Inga här, men annars tycker jag mycket om krukväxter, särskilt pelargon
39. Det här gillar jag mest med det motsatta könets utseende: En ”ljuvhet” som jag egentligen inte vill erkänna att det är just vad jag vill ha
40. Det här gillar jag inte med det motsatta könets utseende: Det kan jag inte säga något särskilt om
41. Favoritfärg: Det har jag ingen dirket
42. Favoritcitat: ”This is not a pace, this is how I live: I get up in the morning, smoke some weed, fuck some bitches, get my dick sucked – a lot – have a drink, go down to the studio and do my shit, what am I supposed to do, take a vacation?” - Lil Wayne
43. En hemlighet jag vet: Inte så många tror jag
44. Bästa present jag fått: Johanna brukar ge mig fina presenter. När jag fick en bilbana när jag var liten blev jag väldigt glad.
45. Senast köpta skiva: Några begagnade tolvor jag köpte i Tokyo. Barem bland annat.
46. Det jag är mest nöjd över mitt utseende är: Mina ben, utan minsta tvekan!
47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är: Min dåliga skäggväxt, min dåliga hållning, min brist på haka
48. Udda förmåga/egenskap: Jag är alldeles för tråkigt människa för att komma på sånt om mig själv
49. Om jag vore ett djur skulle jag vara: Katter verkar ganska softa
50. Vad lyssnar du på just nu?: Det är tyst
51. Vad har du gjort/ska du göra idag?: Jag har pluggat, varit i skolan, ätit Vietnamesisk mat. Snart ska jag ta en öl
52. Vart är dina föräldrar födda?: Västerås
53. Vad är det senaste du installerade på dator?: WinRAR tror jag
54. Vilken är din favoritrestaurang?: Där jag äter oftast är Western, en lunchrestaurang i HK. Monseuir Vuong i Berlin är änna trevligt annars.
55. När badade du i pool senast?: Någon gång i Uppsala, typ hösten 2007
56. Har du varit med i någon skolpjäs?: Ja, när jag gick på låg- och mellanstadiet
57. Hur många barn vill du ha?: Två, tre stycken
58. Vilken musikstil tycker du mest illa om?: Grötig rockmusik utan riktning producerad under andra halvan av nittiotalet med en manlig sångare som kvider
59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?: Ja, jag ska rösta på Miljöpartiet
60. Vad har du för tv-kanaler?: Har ej tv
61. Har du åkt moped någon gång?: Ja, en enda gång, bara för att ”ha gjort det”. Jag var typ 23 år
62. Har du busringt någon gång?: Jaja
63. Har du fått felparkeringsböter?: Nej
64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump?: Nej, det verkar förfärligt
65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt? Tokyo eller Singapore, vet inte riktigt vilken som är längst bort
67. Vilken är din favorit bland tecknade serier?: Simpsons
68. Kan du alla orden i nationalsången?: Första två verserna bara
69. Badkar eller duschkabin?: Givetvis badkar
70. Vilken är den bästa film som du har sett den senaste månaden?: The Breakfast Club
71. Favoritpizza: Capriciosa, eftersom man blir mätt av den fast den alltid är med bland de billigaste pizzorna
72. Chips eller popcorn: Popcorn, men det orkar jag aldrig fixa
73. Vilken färg på läppstift använder du?: Inget för mig
74. Har du rökt jordnötsskal någon gång? Nej det har jag inte hunnit med än
75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?: Nej, men jag har varit fotomodell!
76. Apelsin- eller äppeljuice?: Apelsin
77. När hade du senast sex?: Det vill jag inte skriva om på bloggen
78. Favoritchoklad: Mörk kanske
79. När röstade du senast?: Förra valet
80. När åt du en hemodlad tomat sist?: Det vet jag inte
81. Har du vunnit en prispokal någon gång?: Nej, bara såna som alla fick, typ när fotbollssäsongen var slut
82. Är du bra på matlagning?: Ganska så
83. Klarar du att tanka själv?: Det klarar jag. Osäkert om jag klarar att tänka själv dock
84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på reklamtevekanalen?: Nej
85. Pepsi eller coca cola?: Cola
86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?: Ja på Mc Donald’s, och jag tyckte det var hemskt
87. Vad är det du senaste handlade?: Middag
88. Har du kräkts offentligt?: Jadå
89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken?: Det finns alltså en särskild form av kärlek som är ”sann”?
90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?: Ja
91. Har du ringt något betalnummer?: När jag var liten röstade jag vid något tillfälle i melodifestivalen
92. Kan man vara vän med sitt ex?: Det kan ”man”
93. Vem var det du besökte på sjukhus senast?: Farmor
94. Hade du mycket hår som liten bebis?: Det vet jag inte, normalt antar jag
95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar?: Inget meddelande
96. Vad har du i din väska?: Böcker, pennor
97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig?: Läser
98. Vad har du att vara tacksam för?: Att det finns dom som tycker om mig
99. Vart hittade du den här listan?: På min systers kompis blogg
100. Tre personer jag vill ska fylla i denna lista: Nej det var inte så noga

vad är det som pågår i sverige egentligen?

Jag håller på att läsa på lite om Sverigedemokraterna. Nyss kollade jag på ett youtube-klipp i vilket deras partiledare debatterade med Moderaternas riksdagskvinna Annicka Engblom.

Sd: Den grundläggande problematiken är fortfarande att invandrarna varit för många, och det har uppenbarligen inte heller den nya regeringen insett, med tanke på att invandringen som jag sa tidigare har slagit rekord dom senaste åren.

Debattledare: Har det skett några förändringar sedan ni tagit över makten?

[Här hade jag hoppats på att företrädaren för Moderaterna hade sagt följande: Ja vi är besvikna på den socialdemokratiska invandringpolitiken. Det är självklart för oss att ett priviligierat land som Sverige bör ta emot betydligt fler asylsökande än vad som hittills skett, samt verka inom EU för att unionen i sin helhet skall ta emot fler asylsökande. Vi har dessutom gjort upp med Miljöpartiet om arbetskraftinvandring.]

Fast så sa hon inte. Hon sa istället såhär: (sic!)

Ja absolut det har det gjort. Dels så, om Jimmie Åkesson hade bemödat sig om att lyssa på nyheterna i morse så hör han också att både migrationsverken – Migrationsverket – har skärpt sina krav, varav det är färre som får uppehållstillstånd i det här landet. Vi har infört – alltså inte bara uttalanden – utan infört också beslut vad det gäller anhörighetsinvandringen.

Varför berättar en företrädare för Sveriges regeringsparti i en debatt med en representant för Sverigedemokraterna att Migrationsverket skärpt sina asylkrav!? Hon verkar betrakta detta som ett argument! Hon verkar också gärna vilja framhålla att anhörighetsinvandringen skall komma att begränsas. Detta faktum är kanske värre än Sverigedemokraterna själva? Att regeringens företrädare beredvilligt låter extremhögern sköta problemformuleringen.

mailkonversation (börja längst ner)

----- Forwarded message from Doreen Chan -----
Date: Wed, 19 Nov 2008 10:41:52 +0800
From: Doreen Chan
Reply-To: Doreen Chan
Subject: Re: Fwd: Re: Fwd: table dinner
To: swwarden@hkucc.hku.hk

Noted with thanks.

At 2008/11/19, you wrote:


[Göm citerad text]
----- Forwarded message from Erik Svensson
-----
Date: Tue, 18 Nov 2008 08:16:22 +0100
From: Erik Svensson
Reply-To: Erik Svensson
Subject: Re: Fwd: table dinner
To: swwarden@hkucc.hku.hk


Hi again

I can not provide medical proof. I don't go to the doctor when I have
a cold and some fever.

Erik


Citerar swwarden@hkucc.hku.hk:
Dear Erik,

Your request for absence is noted by Doreen. However, she asked
if you could
provide any medical proof as an evidence.

With regards,

Debby

Quoting Doreen Chan :
Noted. Any medical certifiacte can be provided?

At 2008/11/17, you wrote:
Dear Doreen,

For your approval.

Debby

----- Forwarded message from Erik Svensson

-----
Date: Tue, 11 Nov 2008 11:33:02 +0100
From: Erik Svensson
Reply-To: Erik Svensson
Subject: table dinner
To: swwarden@hkucc.hku.hk

Hi!

I have a major cold and have been sick all week, why I won't be able
to make it to the high table dinner tonight.

regards
Erik, Room 105


----- End forwarded message -----

reklam för stället jag bor på

Hat är ett starkt ord, brukar man säga. Jag hatar verkligen vad Swire Hall står för. Jag kan inte komma på en enda sak som är bra med Swire Hall, förutom att det är väldigt billig hyra. Man kan titta på youtube-klippet ovan, som föreställer aktiviteten ”cheering” och tycka att det är konstigt och lite lustigt. Framförallt är det kanske roligt att tänka på det faktum att inte nog med att cheering i sig känns otroligt Hitlerjugend – det ingår dessutom rörelser i just denna cheer (det finns åtminstone 25 olika) som känns ganska standard i en naziparad (dom ägnar sig helt enkelt åt att heila!). I början tyckte jag också att det var ganska roligt, men konstigt. Nu tycker jag bara att det är förfärligt och faktiskt obehagligt.

På High Table Dinner pratar vår ”Warden” (som förövrigt ser ut exakt som en datorprogrammerare från 1982!) om hur fint det är att bo på en Hall, hur mycket man lär sig av det och hur man växer som människa. Att bo i en Hall, sa han, är inte som att bo på hotell – det är som att bo i en familj.

Precis alldeles nyss, elva på söndag kväll, tänkte jag att jag skulle gå för att fylla på min vattenflaska. I uppehållsrummet för vår våning stod alla lokala studenter, som alltid iklädda sina fotbollsshorts och tröjor som på något sätt promotar Swire Hall. Alla stod och skrek, alltså bokstavligen skrek rakt ut allt vad dom hade, och hoppade upp och ner likt femåringar som just ska få öppna ett jättestort paket på julafton. I mitten av ringen låg en kille med regnbågsfärgad clownperuk på huvudet men utan byxor eller kalsonger. Hans ben var insmorda med någon form av smet. Jag har verkligen ingen aning om vad det var som pågick, om han typ fyllde år eller om det var den värsta mobbing jag någonsin sett eller om det var både ock. Jag gick lite chockat förbi och åkte upp med hissen till sjätte våningen där det finns en behållare med rent vatten. Kanske femton tjejer satt på golvet och typ lekte en ringlek. När jag klev in började alla fnissa okontrollerat.

Man får inte dricka alkohol här på Swire Hall, det är nämligen förbjudet. Inte heller får man röka, inte ens utomhus; om man vill röka måste man lämna campusområdet. Jag tycker det är väldigt konstigt att dom satsar sina krafter på att hålla koll på att folk inte dricker men struntar i att någon ligger naken på golvet i clownperuk. Jag röker aldrig till vardags, men jag blir mer och mer sugen på att börja, bara för att jag skulle kunna göra det precis utanför dörren och bryta lite mot reglerna. Det känns som att rökning på förbjudna platser skulle vara ett sätt att protestera mot sådant som händelsen med clownperuken och den nakna underkroppen. Man får inte heller besöka en våning där det bor personer av det andra könet efter klockan tio på kvällen. Förra året blev en person utslängd eftersom han haft en tjej sovandes över. Jag har mycket svårt att förstå detta.

Om man växer som människa av att bo här, vad blir man för slags människa? Ett exempel: På fredagkvällar har dom någonting som heter Midnight Run, vilket är en springtävling. På en whiteboardtavla i uppehållsrummet skrivs tiderna ner. Jag har svårt att tänka mig något som jag uppelver som mer ”osunt” än att nitton-tjugoåringar ägnar sina fredagkvällar åt en jävla springtävling – vecka efter vecka. Om man inte är med blir man utstött ut gruppen och något av en paria. Så blev det för min gamla roomie Wisely. Han ville inte vara med på det idiotiska loppet och tvingades i förlängninge flytta på grund av det sociala trycket.

Det här med så kallad ”team spirit”: De sammanhang jag deltagit i som betonat ”team spirit” har varit dom värsta sammanhangen i mitt liv: Att jobba på Mc Donald’s, att vara med i ett ishockeylag. Team spirit har alltid, i den mån jag kommit i kontakt med begreppet, använts enbart som ett socialt maktmedel för att få människor att frivilligt göra saker de aldrig skulle göra annars, saker de egentligen inte vill göra. Till exempel ”offra sig för laget” på Mc Donald’s genom att jobba över utan övertidsersättning eftersom man inte ville ”svika sina kompisar”. Swire Hall är det värsta exempel på ”team spirit” jag upplevt hittills.

Kanske är det enda jag vet som känns ännu mer osunt för nittonåringar att ägna fredagkvällar åt än en springtävling att hålla på med ”cheering”. Hur kan ”cheering” uppmuntras? Alla cheers handlar om Swire Hall, och att Swire Hall är bäst. Orka liksom: wöhö vi bor i ett hus och det huset är bäst. Som ni ser i klippet ovan är det precision som på en nordkoreansk militärparad. Rökning kan leda till lungcancer, alkohol till leverskador, sex till – tja, aids? – men cheering leder i förlängningen till saker som massmord, etnisk rensning och världskrig. Alla mänskliga katastrofer har tagit sin början just i cheering. Men ingen säger nej, för dom törs inte. Det är inte team spirit att säga nej till cheering.

Jag tycker att våran Warden verkar vara totalt dum i huvudet.

höst i en stad

Jag har varit sjuk hela veckan, eller förkyld kallas det kanske. Varje morgon vaknar jag upp och fryser litegrann om benen för i måndags blev det plötsligt höst. Rummet är tyst sedan jag stängt av den brummande AC:n och den susande fläkten. Jag tror att HK är bäst på hösten, som kanske alla städer i världen är. Dagarna är som man önskar att dagar i mitten av september ska vara i Sverige, ganska varma men med en ny och klarare luft. Det är ungefär tjugo grader nu, och jag använder ylletröja och skinnskor istället för linne och tygskor. För första gången i mitt liv uppskattar jag det faktum att det inte är jättevarmt. Men jag är ju sjuk, eller alltså förkyld, så jag måste stanna inne. Idag har jag lämnat in två uppsatser, som jag jobbat med i veckan. Det enda jag har gjort är att skriva uppsats och ibland ta vilopauser, hela veckan har varit så. Jag är rastlös på grund av det här men ändå för trött, eller alltså sjuk, för att göra någonting som skulle kunna bota rastlösheten. När jag blir hungrig går jag ner för trapporna, över gatan, in i en hiss, upp för några trappor och två rulltrappor till en restaurang där jag köper take away-mat som jag sedan äter vid skrivbordet och spiller på alla mina papper. Jag är nöjd med båda uppsatserna jag skrivit, tro det eller ej. En är för Gender-kursen och den handlar om hur unga svenska män konstruerar sin maskulinitet i förhållande till sin partners sexuella erfarenhet. Den andra handlar om huruvida man kan använda Foucaults teorier om makt och subjektivitet i politiskt syfte och i så fall i vilket. Det är ju jätteroliga ämnen förstås. Egentligen är allt jag vill göra i livet att gå runt hemma i mina tofflor, koka kaffe, sitta och bläddra bland böcker och papper och sedan skriva något. Jag tänker att jag står vid kaffebryggaren, iklädd tofflor slacks och kofta, och tänker på något som jag sen ska skriva. Ute ska det vara höst i en storstad. Bara kaffebryggaren saknas väl nu egentligen. Det finns ett café i botten av mitt hus, men hissen går inte ända ner dit, man måste ta trappor sista biten. Nu när jag skrivit så mycket i veckan orkar jag inte blogga så mycket, jag blir så trött på mig själv och mina egna ord. Därför, kanske, skriver jag störiga listor istället. Det finns en sak som jag framförallt har lärt mig nu när jag varit här och det är att jag blivit bättre på engelska. Det går så mycket lättare att skriva på engelska nu än det gjorde när jag skrev den första uppsatsen, det är som natt och dag. Nu vet ni det.

anledningar till att jag inte saknar sverige, inte ens det minsta lilla

- Uttrycket ”pepp”

- Att ÖG anordnar en kväll kallad ”Preppy Party” med förfest i klädbutik

- Att klädmärket Velour gör ett Facebook-event av sin jävla rea

- Människor som säger sig vara ”intresserade av stil snarare än mode”

- Sociologistudenter som tror sig veta nåt

- Att alla gillar the Tough Alliance

- Människor som vill att det ska vara ”snyggt”

- Uttrycket ”livsstil”

- ”Höstmodet”

- Att landsortshålor som Uppsala har en ”dressad independentbutik”

- Den utbredda föreställningen att musik och mode alltid går hand i hand

- Att uttrycket ”chict” är positivt laddat

- Att människor i landsortshålor som Uppsala dessutom anser sig vara ”chica”

- Att Kalmar Nation kallar ett arrangemang för ”indiegasque”

- ”Fräscht”

- Folk som bloggar om vad fenomenet mp3-blogg ”betyder” i ”samtiden”

- Mailen jag får från klubben F.I.X. (21-03, inträde 150 kr)

- Människor som, sådär i största allmänhet, betraktar sig själva som ”finsmakare”

- Kompisgäng bestående av personer i tjugoårsåldern som går ut och har ”jättetrevligt” tillsammans

- Tv-program som är tänkta att representera ”kvalitet”

- Att alla längtar efter att Starbucks ska öppna i Sverige

- Människor som ”hatar” SJ

Imorgon är det en mässa eller vad man nu ska kalla det där alla vi bytisar ska stå och marknadsföra våra respektive länder och universitet. Vår uppgift är alltså att få studenterna vid HKU att vilja åka till Sverige och uppleva fem månaders mörker och snöblandat regn. Dom som ordnar det hela undrade om inte vi svenskar skulle kunna tänka oss att måla gul-blå flaggor i ansiktet, men där gick ändå gränsen.

huga

Fredrik Strage skrev bra om Nico på sin youtubelista i DN, det var ett tag sen. Idag ramlade jag in på det här klippet (det ovan alltså) som jag inte sett tidigare. Gud det är det läskigaste klipp jag nånsin har sett. Jag håller helt med FS om hur otäcka Nicos soloskivor är, särskilt den andra som heter the Marble Index, som jag haft på cd i många år men bara lyssnat på typ två gånger. Jag skulle aldrig någonsin våga lyssna på den skivan på kvällen, eller om jag var ensam hemma. Den är inte som en skräckfilm, den är mycket värre. Den är inte heller sorglig, den är mer än så, den är en tonsättning av all världens apatiska sorg. Den är inte ens ledsam, den har gett upp på detta med att ha några känslor alls.

Men alltså det här klippet. Det är Nico som sjunger en cover av David Bowies ”Heroes”, jag vet inte från vilket år dock men det måste ju åtminstone vara efter år 1977 när låten släpptes i Bowies version. Även om David Bowies låt är ironisk så är det svårt att känna något annat än hopp när man lyssnar på den. Jag tycker nog också att det är den bästa låt som kan kategoriseras som rock som finns här i världen. I vanliga fall, när David Bowie själv sjunger den, handlar ”Heroes” om att gå på högstadiet i Mora och veta att man har större ambitioner i livet än att hoppas på att bensinen ska bli billigare. Men när Nico sjunger den här, varför går det inte att sluta titta? Det låter inte ironiskt, och inte heller dubbelironiskt. Det låter som att Nico är helt avskärmad från texten hon sjunger, att hon lika gärna skulle kunna sjunga precis vad som helst annat. Om magin i låten handlar om skildringen av att inte låtsas om några begränsningar, även om de är oöverstigliga, verkar Nico inte bry sig om att hoppas på någonting. Jag tycker att det är rysligt. Avståndet mellan låten och hur den framförs. Att även den här låten kan tömmas på varje glimt av hopp, det är någonting jag inte riktigt vill tänka på. Fast jag kan inte sluta titta.

living large i skärgårn

När jag åker härifrån kommer jag antagligen att sakna dom stekiga sidorna av min livsstil i HK, även om jag egentligen inte vill erkänna det inför mig själv: Åka taxi till exempel, det är så soft att tänka nej jag pallar inte att gå ända till busshållsplatsen, det får bli en taxi istället. I Sverige åker jag taxi typ en gång om året, här gör jag det kanske fem gånger i veckan i snitt. Och så detta med att alltid äta ute, att jag inte varit i närheten av något som skulle kunna kallas ”diska” på två och en halv månad. Jag verkar ha tjusats av bekvämlighet.

Idag gjorde vi det kanske stekigaste hittills, nämligen hyrde en fet båt över dagen. I den blev vi skjutsade runt i skärgården här utanför stan. Båten var helt klart över förväntan, den var så stor, vi var elva personer (plus två i besättningen vilka jag givetvis, som den obehagliga bratunge jag numera är, inte räknar med bland ”personerna”) men man hade lätt kunnat vara femtio. Det kändes seriöst som att vi var på P. Diddys båt, i alla fall om man fantiserade ihop lite lyxigare möblemang och kanske en blankare finish. Vi hängde på det stora taket på båten, gled ut genom hamnen och såg världens kanske finaste skyline sakta bli mindre och midre. Jag kände mig inte som mig själv utan som en karaktär i Gossip Girl (en serie som jag nu betar av i högt tempo, fängslande skit).

Vi åkte till en badvik långt upp på den del av Kowloon-sidan som kallas New Territories, där vi ankrade. Hela tiden tänkte jag på det faktum att det var mitten av november och hur soft det var att jag satt på en jättebåt i Hong Kong istället för att till exempel huka mig i regnet och kylan mellan Luthagen och Juridiska Biblioteket. Om man ville bada kunde man hoppa ner i vattnet från taket på båten, det var bara Pontus som vågade dyka. Inne vid stranden skymtade vi pöbeln där den satt på marken och typ var medelklass eller något. Jag simmade omkring och tänkte intensivt på att det ju faktiskt är mitten av november.

När vi gled tillbaka in i hamnen – efter en dag där det största bekymret var huruvida jag var mest sugen på att sola på taket och dricka öl eller på att ta ännu ett dopp i Sydkinesiska sjön – hade det blivit mörkt och vattnet hade skiftat färg från jadegrönt till svart. Det var andäktigt att stå där och titta på alla ljus som speglade sig i det mörka vattnet. Jag tittade mot HK Island och tänkte på skillnaden mellan hur jag ser på stan nu och hur det var den där första kvällen när jag satt alldeles ensam och stirrade på en massa hus jag aldrig tidigare sett. Jag har planterat en massa minnen på ön nu, jag tittar på en skyskrapa och tänker ja just ja, där är den, i det huset ligger det och det.

Efter att taxin släppt av mig nere på gatan var Gossip Girl-tillvaron plötsligt slut. Nu måste jag sätta mig och plugga, som om man vore typ en vanlig människa.

att gå och klippa sig

Nyss klippte jag håret på ett ställe som heter Dicks Salon (höhö). Jag var den enda kunden. Fyra personer satt och hängde på olika platser i lokalen, dock. Först gick jag fram till kassan där det stod en person och sa "welcome sir", samt visade på en stol där jag skulle sätta mig. En av de övriga tre personerna kom fram till mig och sa att jag skulle följa med honom till andra änden av salongen, där det var speciella stolar avsedda för att tvätta håret i. Hårtvättarkillen schamponerade mig och sköljde ur håret tre gånger, fast jag tvättat håret samma morgon. Efter detta måste håret varit jätterent. Jag hade en speciell hårtvättarrock på mig, vilken jag sedan fick byta till en klippningsrock. En tredje person klippte mitt hår. Jag hade en bild att visa och det blev ganska bra, jag ser ut ungefär som Adolf Hitler, eller kanske som en något korthårigare Richie Hawtin cirka tjugohundrasju. När han klippt klart reste sig den fjärde personen i salongen och visade på ännu en stol. Där blev mitt hår omsorgsfullt ursköljt av henne. Sen betalade jag i kassan. Hela tiden var jag enda kunden. Det kostade 98 kronor. Det tyckte Andreas mainlandkinesiske roomie Jake var sanslöst dyrt, han var van vid att det kostade ungefär fem kronor att klippa sig.

Ikväll ska jag ta med mig min nya frisyr på en klubb som heter Volar, men först ska jag äta vietnamesiskt. När jag sitter här och laddar för mig själv lyssnar jag på Jay Haze's uppdatering av Yann Tiersens Amelie från Montmartre-soundtrack; bara lite pianospel och en väldigt välprogrammerad trummaskin. Detta påminner mig om en söndagsförmiddag i augusti i staden till vilken jag snart ska flytta, och om hur sommaren är i Europa.

menstjejer of the world, unite and take over

.
”Om det är någonting jag inte klarar av (förutom självgoda människor) så är det självömkan. Ba buhuu jag hade en tuff uppväxt, mina föräldrar var så onormala, buhu. Min uppväxt var så hemsk, jag kände mig utanför. SNÄLLA, jag tycker att ni ska hålla käften stängd då ni faktiskt inte upplevt ett skit i era trygga små medelklasshem”.

- Margret Atladottir, Nöjesguidenbloggen


"Jag är ingen sådan där menstjej, som har mens och migrän. Jag är en glad och enkel människa".

- Elin Kling


Det är fint att det finns en rörelse av unga, framgångsrika tjejer i svenska medier. Jag betraktar unga bloggares (verkar oftast röra sig om såna?) framgångar i traditionella medier med entusiasm. Om Elin Kling är 00-talet och typ Per Bjurman är 90-talet står jag på Elins sida. Det verkar också i denna "rörelse" finnas någon form av gemenskap som går ut på att "unga tjejer" håller ihop och försöker bli framgångsrika. Dom satsar på framgång. Jag tycker det är entusiasmerande, även för en uppenbar menstjej som jag själv. Är dessa "unga tjejer" "glada och enkla människor"? De verkar åtminstone sällan klaga på livet, de har inte tid kanske, har större visioner än så eller något. Jag är övertygad om att framgång till stor del är en fråga om inställning. Att förmå sig själv att tycka att man är värd framgång.


Kan ”unga tjejer” nå framgångar i traditionella medier, men bara om dom är glada och enkla? Jag kan inte komma på någon tjugoårig menstjej som skriver i tidningen. Men det finns många sura menskillar. Den sura manliga skribenten som kan dissa allt på ett roligt sätt är kanske den mest slitna klichéen i ung svensk media. Kan ni tänka er en kvinnlig version av till exempel Nöjesguidens av outgrundlig anledning framgångsrika skribent Carl Reindholtzon Belfrage? Det är svårt! Vill svenska medier bara ha "glada och enkla" tjejer, inga jobbiga menstjejer?

Jag känner inte att jag måste ta för mig av livet och visa framfötterna. Eller kanske var det där inte sant förresten. Men såhär: Den kanske främsta anledningen till att jag är en pluggis och väljer en traditionell utbildning och så är jag hoppas på att slippa visa framfötterna. Att jag kan få bra betyg och därför slippa hustla. Jag tycker det verkar så hemskt att inte vara en menstjej, att vara en ”glad och enkel” människa, eller åtminstone tvingas leva upp till den bilden. Jag funderar på om konceptet Menstjej i själva verker är ett privilegium, att jag som kille med bra betyg kan kosta på mig att vara en Menstjej, ”med mens och migrän”.

När jag surfar runt på en del framgångsrika bloggar blir jag nästan chockad av den inställning till livet som presenteras. Det är alltid såhär: Åh idag gjorde jag det, sen ska jag dit med mina härliga vänner, life is FAB, jag känner den och den, you go girl!!! Det verkar så hemskt tycker jag! Det är aldrig någon som till exempel skriver: Jag känner mig ensam. Den här entusiasmen som alltid framhålls i dessa bloggar, den känns så främmande.

Varför tycker Margret Atladottir så illa om självömkande människor? Och varför känner hon att hon vill basunera ut det i sin välbesökta (och oftast bra) blogg? Jag har mycket svårt att förstå varför självömkande människor är ett problem för henne. Det här med att man inte får tycka synd om sig själv, aldrig nånsin, för att man till exempel växt upp i villa och ”inte varit med om ett skit”. Borde vi inte vara färdiga med den inställningen för länge sen? Man måste vara framgångsrik, man får inte klaga, man har haft det bra, verkar det som.

Jag tycker mig kunna utläsa den här sensmoralen av mitt samlade bloggläsande: Framgång är en feministisk strategi. Som sagt håller jag med om det. Men ibland (ofta) tycker jag mig också kunna utläsa: Framgång är den enda feministiska strategin. Exempelvis Margret Atladottir verkar tycka att trista självömkare står i vägen för henne. Att dom är en slags förrädare, som inte tar för sig utan låter världen vara som den är. Att vara ledsen fast man är uppväxt i ett medelklasshem och inte varit med om ett skit framställs som ett svek.

Ni som läser här på bloggen regelbundent har kanske sett mellan raderna att jag funderar mycket på detta med ”framgång” och vad detta har för betydelse i vår kultur och, mer konkret, i mitt eget liv. Någon gång ska jag skriva mer om det, om min allt mer ambivalenta inställning till Framgång.

Men i alla fall, jag hoppas på en värld där det är ok att inte vara framgångsrik. Där ”självömkan” istället kan kallas för vad det egentligen är: att man känner sig ledsen, och att det är ok. Att en blogg skulle bli populär och dess innehavare skulle ta steget till papperstidning fast den exempelvis handlade om osäkerhet och ensamhet. Jag längtar efter att läsa ungefär det här: Idag skulle jag gå på en modeplåtning men jag kände mig så tom och svag, jag gick hem och grät istället, jag känner mig ofta rädd.

jag kommer att sakna er, familjen fisher

Under hösten har jag ägnat mig åt att titta på alla avsnitt av Six Feet Under, som jag förvarat i min dator. Det var länge sen jag såg de första avsnitten, flera år sen, långt innan jag flyttade till Uppsala till och med. Den sista säsongen såg jag aldrig klart när den sändes på tv, så dom avsnitten såg jag nu för första gången. Det här inlägget handlar bara om SFU, om någon till exempel inte vill veta hur det slutar så läs inte, jag vill bara ventilera alla dessa timmar jag lagt ner på att titta.

Jag tycker att slutet var bra trots allt. Jag visste innan jag började titta på den sista säsongen att Nate skulle dö, vilket kanske var lite synd. Jag tyckte då att detta var en dålig idé, att det var dumt att dom skulle ta död på Nate, det hade inte varit nödvändigt. Jag tyckte också att det kändes lite för eländigt att Maya skulle komma att växa upp helt föräldralös. Avsnittet där han dör tyckte jag också var jobbigt att se, även om scenerna när han vaknar upp och dumpar Brenda var väldigt bra. Men sen under de sista avsnitten, när Nate är död, så kände jag verkligen en saknad efter honom i serien. Det kändes så tomt och det kändes att något var fel. Rent dramaturgiskt tycker jag att detta var väldigt effektivt, att serien slutar i något av en implodering, även om sista avsnittet förstås innebar en viss försoning, som sig bör.

Ofta tycker jag att SFU är lite för mycket, i slutet av säsongerna är det alltid mycket trådar som knyts ihop väldigt snabbt i de två sista avsnitten. Då blir serien till en såpopera för tänkande människor, helt i onödan. Till exempel i slutet av säsong tre, när Lisa dör, Ruth och George gifter sig fast Lisa är förvunnen, Nate försonas med Brenda (på ett vis) och Claire mitt upp i allt gör abort. Kanske beror det på att jag sett serien i så snabb följd nu, men jag tycker att det är lite väl högt tempo ibland. Vi behöver liksom inte femton tragedier i taget för att hålla koncentrationen uppe. Min andra stora invändning mot serien är att det så tydligt är en sak i fokus hela tiden. Till exempel när Claire pratar lite med Anita på en föreläsning och sen handlar hela säsongen (säsong fyra) om att Claire och Anita är bästisar. Hade Claire inte en enda kompis innan hon pratade med Anita undrar man. Över huvud taget har karaktärerna typ inga kompisar, dom umgås alltid enbart med familjen och sina respektive! Det är inte trovärdigt tycker jag. Sen i säsong fem träffar inte Claire Anita alls, vad hände.

Med detta sagt är ändå mitt favoritavsnitt det sista avsnittet av säsong fyra, som verkligen är proppat med dramatiska events: George kommer ut som galning, Claire blir ihop med Billy, Nate inser att det är Lisas svåger som dödat Lisa, detta uppdagas och svågern tar självmord. Men ändå, det var ett så intensivt avsnitt, jag kände mig nästan skakis efteråt. Ett annat favoritavsnitt är det i säsong två när Claire och Nate åker och hälsar på Lisa i Seattle, ett avsnitt som också handlar om att Nate har sin sjukdom. När jag såg avsnittet här i HK tänkte jag mycket på att dom hade jackor på sig i Seattle, och jag undrade om dom inte svettades helt sjukt mycket under alla dessa kläder. Hela säsong fyra är väldigt bra annars tycker jag. Jag gillar verkligen ”triangeldramat” mellan Claire, Anita och Edie, och så tycker jag att det är hemskt underhållande med alla scener som handlar om Claires liv på konstskolan, och att dom är konstkids som lever loppan. Att Claire till slut blir ihop med den förvisso snälla republikanska advokaten Ted upplever jag som en besvikelse även om det innebär en utveckling av hennes karaktär. Diskussionen om konst i säsong tre, som mycket kretsar runt den pretto läraren Olivier, tycker jag oftast är ganska tunn och ibland lite patetisk. Jag tycker också rätt illa om vissa karaktärer som verkar fylla funktionen att vara crazy och roliga, under säsong fyra representerat av den extremt lillgamla praktikanten Arthur, som jag nog tycker att dom kunnat skippa.

Det bästa med SFU är väl annars att alla huvudkaraktärer känns trovärdiga, och att alla har bra och dåliga sidor samtidigt. Till exempel tycker jag att det är väldigt fint när Brendas sarkastiska och extremt egocentriska mamma Margaret i den sista säsongen ändå växer litegrann, och är ett bra stöd till Brenda under hennes missfall till exempel. Min favoritkaraktär är annars David, vilket kanske är uppenbart för alla som känner mig. Han är väl också den som är mest sympatiskt skildrad, hans dåliga sidor sträcker sig typ till att han är lite för konventionell och att han gillar pengar. Avsnittet när han blir rånad och misshandlad och nästan dödad tycker jag är fruktansvärt, nu när jag såg det igen spolade jag förbi dom scenerna.

Jag har funderat en del på vilken karaktär jag tycker minst om, och kanske är det trots allt den lille moralisten och hycklaren Rico. Det förvånade mig lite när jag kom på det, Rico är ändå skildrad som snäll och reko. Jag tycker inte det ursäktar hans extremt konservativa livssyn och dåliga insikt om sina egna tillkortakommanden. Och så den där fånen Russell också. George Sibley tycker jag om ändå, och även han växer verkligen under de sista avsnitten, vilket jag tycker är fint. Jag har ett en väldigt ambivalent inställning till Brenda. Jag vill gilla henne, jag gillar henne i teorin, men ändå inte i praktiken. Jag har också väldigt svårt att förklara för mig själv varför jag inte gillar henne.

Det om det.

Gud detta blev verkligen mitt sämsta inlägg nånsin, men jag skrev det mest för mig själv ändå. Jag ska rycka upp mig till nästa gång, bla bla.

mera maskeradfasoner

Halloween är en högtid som är populär här i Asien, ni kan inte ana. Förra veckan verkade det som att alla affärer i hela stan plötsligt blivit maskeradaffärer. En gata gjordes om till maskeradaffärsgata. Mina vänner här på Swire Hall har dekorerat hela huset på temat ”Swireberg” typ medeltida slott. Dom har sattt tejp som galler för fönstren och sådär. I onsdags var vi och köpte kostymer, vi jobbade med temat zoo och jag var panda. Jag hade en pandadräkt och en pandamössa, kan ni tro. Jag är ju van att klä ut mig vid det här laget.

In till festområdet Lan Kwai Fong var det kö. Förra året var det så mycket folk att en person tydligen klämts ihjäl. Därför (?) var säkerheten rigörös i år, man fick gå i långa fållor av kravallstaket för att komma in på området, och det var en massa poliser överallt som hjälpte till och vinkade. Men det var fantastisk stämning, faktiskt. Jag har ett väldigt traumatiskt barndomsminne runt detta med maskerader, varför jag brukar undvika dom, men när det är i ett sammanhang där jag känner mig trygg och jag vet att alla kommer att gå in för att klä ut sig tycker jag att det är kul egentligen. Känslan av att ingen kan se vem man är och att det på något sätt är andra regler som gäller under maskeraden. Vi gick framåt i fållan som dom djur vi var. Det var massor med folk som hade sjukt ambitiösa kostymer, alla möjliga sorters utstyrslar. Och sen utanför fållan var det folk med kameror, flera tusen personer. Det kändes som att gå längs med en hundratals meter lång röd matta. Folk sprang hela tiden fram och frågade om dom fick ta kort med oss, vilket dom ju fick. Jag posade utan tvekan åtminstone hundra gånger med olika personer, gjorde v-tecken och bjussade på mig själv, jaja. Det var nästan otäckt att det kändes så bra för egot att vara så extremt omsusad. Jag överdriver inte om jag skriver att det var som på en biopremiär i Hollywood. Den kinesiska allmänheten verkade inte kunna tänka sig något som var häftigare än fem svenska killar i djurkostymer. Efter en stund blev det lite mycket, man tröttnade liksom. Men det var så många människor på en liten yta som alla var så glada, det var ganska fint.

När jag skulle äta en burgare på donken innan det var dags att somna sa tjejen i kassan, efter att jag fått min påse med maten i: ”excuse me sir, eh, are you a panda?” Jag sa att ja det var jag.

gender bender

På onsdagar har många barer ”Ladies Night” vilket betyder att alla kvinnor får gratis dricka. Ändå är det mest killar på ladies night-barerna, antagligen lockade av tanken på att det ska finnas en massa tjejer där. Eftersom jag har smeknamnet ”Tjejen” här i min svenska umgängeskrets i HK kunde det passa att jag följde med på en girls night out. Jag är ju ganska späd också, så det vore kanske inte omöjligt för mig att klä ut mig och komma undan med det, resonerade vi.

Så igår kväll vinglade jag in på baren Soda i tio centimeter höga klackar och strumpbyxor. Mina ben såg fantastiska ut. Innan hade jag och fyra riktiga tjejer hjälpts åt för att ordna med min utklädnad. Att jag kunde klämma ner fötterna i sandalerna (eller sandaletterna? vad fan är sandaletter egentligen?) var ju roligt bara det. På överkroppen hade jag en blå klänning med trekvartsärm, ganska vid och väldigt kort och så bh förstås, under. Jag var lite besviken på hur min rumpa såg ut i klänningen, jag hade högre förväntingar på mig själv. Och så hade jag ett halsband och en massa löshår, diadem, mascara och lite läppglans. Och smink som gjorde att min hy såg slät ut. Förutom benen var jag tyvärr en rättså ful tjej, men det såg ändå ganska trovärdigt ut. Jag sa till dom andra tjejerna ”fan det är synd att jag har så ojämna tänder nu när jag ska vara tjej” och fick givetvis svaret ”ja för det har ju aldrig betydelse annars”. Man är en sån total idiot ibland utan att veta om det. Jag hade handväskan hängande på underarmen och koncentrerade mig på att gå med höfterna istället för med axlarna.

När jag skulle gå in på baren var jag jättenervös för huruvida det skulle funka eller ej. Vissa verkade vända på huvudet efter mig och stirra konstigt, men bara några få. Vi fick ett bort långt in i lokalen. Jag tyckte mig se konceptet ”vara på en bar” med nya ögon, det är sant, jag kände mig faktiskt som en tjej på så vis. Jag betraktade killarna utifrån. Vi satt längs med väggen som panelhönor, killarna tog upp utrymmet mellan väggen och baren och verkade mest stå och skrävla. Efter ett tag kom en man som kanske var trettiofem år fram och frågade ”so where are you girls from?”, jag ba, yes det funkar. Jag satt mitt emellan mina kompisar Elisabeth och Petra. Killen som frågat var vi kom ifrån försvann och kom tillbaka med två glas Champagne, ett till Petra och ett till Bettan, men inget till mig, sån jävla diss!

En sak som jag kände väldigt starkt när jag satt där som en panelhöna: Att om jag skulle vilja ha en kille så skulle jag vilja ha en som var självsäker. Jag vet inte riktigt vad det berodde på , men klyschan om den självsäkra charmiga killen tyckte jag mig plötsligt förstå hela grejen med. Något tråkigare än en snäll kille som stod i ett hörn och visste mycket om musik kunde jag verkligen inte tänka mig. Jag ville ha en kille med humor, en som kunde få mig att skratta! Gud alltså. Men jag tror jag lärde mig något av den upplevelsen.

I takt med att vi svepte våra glas med mousserande vin (vilket var vad som bjöds) fick jag allt större självförtroende och kunde slappna av. Det var jättekul att spela tjej. Eldprovet var när jag tillslut vågade mig fram till baren för att be om påfyllning själv (tidigare hade de riktiga tjejerna skött det) men det gick hur bra som helst, jag lyckades få fram vad jag ville utan att använda rösten, vilken kanske hade avslöjat mig.

När det stängde kläcktes idén att vi skulle ta en taxi till Wan Chai, som är en stadsdel i HK där det finns en väldigt shady bargata som kantas av något som inte officiellt är bordeller men vid vars mörklagda dörrar det står tjejer med fillippinskt utseende (i HK har man människor från Fillippinerna till att utnyttja på olika sätt, ungefär som att vi i Sverige har folk från forna sovjetstater) med extremt korta kjolar och ställena heter saker som Venus. Det finns ett ställe i Wan Chai som heter Swindler’s som har blivit en poppis bar för utbytestudenter eftersom dom har ett stående erbjudande som innebär att man kan köpa trettio (no more, no less!) drinkar för fyrahundra kronor. Utbytesstudentskollektivets törst efter billiga fyllor verkar vara utan gräns. I alla fall, i Wan Chai finns det inte någon som bryr sig det minsta om någonting, det är konstig stämning. Vi klev in på ett ställe där man fick gratis margaritas. En massa goa bankers på affärsresa stod längs med väggarna och tänkte antagligen på vilken prostituerad kvinna dom tyckte var snyggast. Ingen var på dansgolvet. Vi sprang ut på det och började dansa ändå. Runtomkring stod alla män och tittade på oss, bara stod rätt upp och ner och stirrade, på alla sidor om dansgolvet. Vi beställde mer än en drink var, kan man säga. Jag buggade med min kompis Anders, han snurrade mig och jag halkade omkring på det hala dansgolvet i mina tiocentimetersklackar och tillslut ramlade jag så att det smällde i golvet.

Att vara tjej i Wan Chai var en upplevelse som inte liknar någon upplevelse jag tidigare har haft. Min utklädnad var väl ganska risig när vi väl kom dit, även om det förvisso var väldigt mörkt på klubben. Kanske har jag förstått något nytt av vad det som kallas objektifiering innebär, kanske var jag på något sätt ute efter att uppleva just denna objektifiering och gjorde det därför också. Bargatan i Wan Chai kändes i alla fall ännu mer shady än vad den gjorde förra gången jag var där.